I livet möter vi hela tiden saker vi behöver lära oss och ta ställning till, vad som är bra och vad som är mindre bra. Jag har märkt att det ofta handlar om väldigt hårfina gränser mellan bra och dåligt och det blir snabbt svårt att se gränsen mitt i livet. Jag insåg under hösten att en sådan hårfin linje finns mellan självständig och stolt.
Tittar jag på självständig som det är, är det något jag alltid värderat högt och alltid varit driven av. Klara mig själv helt enkelt. Jag vill göra ett gott arbete för egen maskin, utan hjälp, för någonstans har jag tänkt mig att det bara är då det är värt sitt fulla värde. Visst, fråga om råd, få en klapp på axeln, men det som ska göras, det gör jag själv och när det blir tungt då tar jag ett halvt andetag, torkar svetten ur pannan och gräver i mitt finska sisu förråd.
Varifrån kommer det, att vi tror ensam är stark? Eller är det bara jag? Tveksamt. Hur kommer det sig att vi glorifierar den här ensamma styrkan framför den gemensamma? Varför ser vi oss själva så ofta genom ett sprucket glas så fort vi misslyckas med att ta stormen på egna ben?
Min teori är för att det är där stoltheten kommer in. Det handlar i grund och botten om att vi vill kunna peka på oss själva, vår ansträngning, vår kunskap, vår egna insats och styrka. Det är så vi är i den här världen. Nu om någonsin är vi som mest individualiserade och självhjälp är något vi ser upp till så det bara ryker om det. Och jag har stolt gått med huvudet för högt för att be om hjälp av andra och inte gått till Gud med det jag haft på fatet med ett artigt men bestämt “jag klarar mig själv, tack.”, men det här är ett beteende som bara driver längre bort från Guds hjärta.
För det är inte till självständighet vi är skapta, utan till gemenskap, med Gud och varandra. Det är inte i vår identitet att klara oss själva. Det är världens väg, och visst känns den lätt att gå ibland. Men Gud vill av hela sitt hjärta befria oss från världens bojor och allt den säger är lag för Hans väg är så mycket bättre. Vi står inte inför världen utan inför Gud och Han kallar inte de starka, det betyder inget för Honom, Han ropar “låt mig ta hand om det!” till allt som för världen är dårskap. Det som betyder något för vår Pappa Gud är att Han vill göra livet tillsammans med oss, att vi låter Honom vara vår styrka, vår tröst, vår kunskap, vår källa till glädje. Och Han är stolt över dig. Han älskar att se sina barn ha passion för det Han lagt i våra hjärtan och vill hjälpa oss med det. Och det kan många gånger handla om att Han skickar andra att vara Hans utsträckta hand.
Så min bön för oss alla är att vi ska släppa taget om den stolthet som hindrar Gud att komma nära och istället släppa in Gud i allt det vi möter och låta Honom vara den starka i teamet.
Det blir så mycket lättare.
