Ty om ni förlåter människorna deras överträdelse, skall er himmelske Fader också förlåta er. Men om ni inte förlåter människorna, skall inte heller er Fader förlåta era överträdelser.
Matt. 6:14-15
Är Guds förlåtelse beroende av min förlåtelse? Är Guds förlåtelse beroende av mig? Är den inte endast av nåd? Kanske har du liksom jag undrat någon gång hur man ska förstå detta ord. Söndagens evangelietext följer strax efter att Jesus lärt sina lärjungar att be Fader vår. Den femte bönen som vi ber i Fader vår är bönen om förlåtelse för vår skuld till Gud: förlåt oss våra skulder, såsom ock vi förlåta dem oss skyldiga äro.
Ja, hur ska vi förstå relationen mellan min förlåtelse och Guds förlåtelse? Jag tror att vi inte ska förstå detta ord av Jesus som att det handlar om en strikt tidsföljd, alltså att vår förlåtelse kommer först och sedan Guds förlåtelse. För senare i Matteusevangeliet, i kap. 18, berättar Jesus liknelsen om den obarmhärtige tjänaren som fick sin oerhört stora skuld efterskänkt av sin kung men själv krävde han efteråt att få tillbaka en struntsumma av sin medtjänare. Där var ordningen en annan, där var det kungen som först efterskänkte skulden.
I Ef. 4:31-32 talas på motsvarande sätt om Guds förlåtelse i Jesus Kristus som ett exempel för oss hur vi bör förlåta varandra. ”Lägg bort all bitterhet, häftighet och vrede, allt skrikande och smädande och all annan ondska. Var istället goda och barmhärtiga mot varandra och förlåt varandra, som Gud i Kristus har förlåtit er.”
När du och jag inser vår skuld inför Gud, att jag brutit mot alla hans bud, står i skuld till honom och förtjänar hans vrede, när vi har insett detta – men ändå får höra de goda nyheterna att Gud förlåter oss hela skulden för Jesu Kristi skull, att Jesus har tagit allt på sig för mig – jag får gå fri – då kan jag inte längre vara oberörd av Guds kärlek och nåd. När du och jag ser hur stor kärlek och förlåtelse Gud har visat oss då kan vi inte heller annat än visa samma förlåtelse och barmhärtighet mot andra människor. Därför behöver jag fråga mig själv om jag verkligen har insett vad Gud har gjort för mig om jag själv inte tycker att jag behöver förlåta andra.
I texten från Efesierbrevet uppmanas vi att lägga bort ”all bitterhet, häftighet och vrede”. En människa som inte kan förlåta andra blir lätt bitter och hård. Först mot andra, men också emot Gud. Därför är det viktigt att leva i förlåtelse. Det är inte alltid lätt att förlåta. Ibland kan det till och med kännas omöjligt, speciellt när det är frågan om svårare saker. Men att dagligen be Gud om hjälp att förlåta, t.ex. genom att be Fader vår med eftertanke kan göra att det omöjliga blir möjligt. Och genom att ständigt påminna oss själva om Guds tålamod, nåd och förlåtelse mot oss kan vi lättare se att också vi behöver förlåta dem som står i skuld till oss. Vår förlåtelse kan då hjälpa oss i vår mänskliga relationer, men framförallt hindrar då inte vår bitterhet, hårdhet och ilska längre vår gemenskap med Gud. Vi har frid med Gud och frid med människorna runt omkring oss.
