Ofta slås jag av vilken stor mängd möjligheter vi unga i dagens läge har. Det finns nästan ingen gräns för våra alternativ när det gäller studier, yrke och fritidssysselsättningar. För våra mor- och farföräldrar var valmöjligheterna inte lika många. Man gick ofta i sina föräldrars eller syskons spår och variationen bland utbildningar och yrken var inte lika stor, eftersom samhället inte var specialiserande i samma grad som i dag. Nu kan man utbilda sig till alla möjliga slags ingenjörer, lärare, vårdare och montörer. För att nämna några exempel.
I och med att valmöjligheterna är många när det gäller ens framtidsplaner, blir också frågorna fler. Vill jag studera på universitet eller högskola eller nöjer jag mig med en utbildning på andra stadiet? Ska jag sommarjobba hela sommaren eller hålla en månad ledig? Vill jag och min make eller maka bilda familj direkt efter att vi gift oss eller vill vi vänta några år? Och vad gör vi om vi av någon orsak inte kan få barn? Ska jag ta ett mellanår från mina studier och resa runt i världen? Vill jag gå en lärjunga- eller bibelskola? Kan man åka ut som missionär när som helst under livet? Måste man ”passa på” att göra allt möjligt så länge man är ung eller finns det tid senare? Tillsammans med sådana här frågor kommer ofta också känslor av oro och stress. Jag vet ju inte vad jag vill! Och om jag vet vad jag vill: hur ska jag förverkliga mina planer?
När slutdatumet för mina universitetsstudier började närma sig kändes det väldigt olustigt. Jag hade trivts med att studera och dessutom fanns det inte ett givet steg att ta. Efter årskurs nio hade det varit självklart för mig att börja i gymnasiet och efter studentexamen ville jag söka in till universitet, kom in och började studera. Men plötsligt, då när jag inte hade så mycket kvar av mina studier, fanns det inget självklart steg för mig. Jag och min man kunde i princip hitta på vad som helst. Vi kunde åka utomlands och besöka nya länder. Vi kunde börja fundera på familj. Vi kunde åka på en missionsresa. Vi kunde jobba. Vi kunde jobba som volontärer någonstans i världen. Och vad ville vi? Inte visste vi det. Och jag vet inte om vi vet det nu heller när jag tagit min examen. Men en sak som trätt fram och lugnat oron och stressen och påmint oss, och kanske speciellt mig, är det faktum att Gud har den bästa planen. Han vet vart Han vill ha oss och vart vi kommer att gå. Visst faller jag ännu tillbaka och känner oro, men snart påminner Herren mig om att jag och min man är i trygga händer och att vi kommer rätt bara vi låter oss ledas av Honom som älskar oss, känner oss och vill vårt bästa. Våga lita på Guds omsorg, du också! Orden riktade till Israel får även vi ta till oss: Frukta inte, ty jag är med dig, se dig inte ängsligt om, ty jag är din Gud. Jag styrker dig, jag hjälper dig, jag uppehåller dig med min rättfärdighets högra hand. (…) Ty jag är Herren, din Gud, som fattar din högra hand och som säger till dig: Frukta inte, jag hjälper dig (Jes. 41: 10, 13). Pris vare Gud för den nåden!
