Jag har tagit mig till Jakobstad för att prata lite med Viktoriia Djupsjöbacka, eller Vika som hon kallas, om hennes resa från Petroskoj till Finland och om att leva som kristen i olika kulturer.
När jag besöker dem består deras hushåll i Jakobstad ännu av två personer, hon och hennes man André, men om några veckor kommer de att vara tre. Under våren har Viktoriia studerat för att lära sig finska. Nu hägrar mammaledigheten om en dryg vecka.
Hemma i Jakobstad
När jag frågar hur det kommer sig att Vika bor i Jakobstad svarar hon självklart att det är för att André fick jobb här. Hon känner sig också hemma här tillsammans med André och hon har vänner här. Jag imponeras av hennes självklara svar och förmåga att fokusera på det som är nu.
Vi pratar vidare och Vika berättar att hon började studera filologi (ung. kärlek till ord) i Petroskoj, med inriktning svenska och litteratur. Hon har länge haft ett intresse för just svenskan och redan under sina studier i Petroskoj lärde hon sig svenska under åtta lektioner per vecka. Så småningom for hon till Umeå på utbyte. Innan hon kom till Umeå hade hon träffat österbottningar som besökt Ryssland, bland annat Sven Grankulla med grupp. Men i Umeå lärde hon känna flera från Larsmo. Sin man André träffade hon på Sven Grankullas födelsedagsfest i Larsmo, samma helg som hon var där och tolkade en rysk pastors predikan.
– Det var jobbigt att flytta till Umeå, jag saknade mina släktingar och lyckades inte hitta så många vänner. De vänner jag hittade var från Finland och Larsmo, dem träffade jag i Sackeuskyrkan. Men annars var det svårt att få kontakt med människor. De andra i min klass var endera svenska eller så hade de bott i Sverige mycket längre än jag. Jag märkte ganska snabbt att mina värderingar och intressen var annorlunda än mina klasskamraters.
Kristen i olika kulturer
Vika beskriver hur hon både i Petroskoj, Umeå och Finland har känt en samhörighet med de andra kristna i de församlingar hon varit en del av. – När jag träffar andra kristna så har vi roligt tillsammans och jag möts av en varm och välkomnande gemenskap. Det känns som att de här människorna kan jag slappna av med, de har liknande värderingar som jag.
Jag frågar om Vika varit kristen ända sedan liten. Hon berättar att hennes föräldrar är ortodoxa, men att den ortodoxa kyrkan alltid har känts främmande för henne. Det var svårt att förstå vad som hände och varför man gjorde vissa saker. – När jag studerade i Petroskoj kände jag mig ganska deppad, skolan var tråkig och jag hade inget att göra på min fritid. Många av mina kompisar festade och det var jag inte intresserad av.
– Då hörde jag om några flickor i min klass som var på väg till en samling i kyrkan. Jag följde med och träffade många så trevliga människor. De drack inte alkohol, vilket är vanligt i den ryska kulturen, men hade roligt i alla fall. Jag började gå dit, och så småningom började jag också förstå mera av vad pastorn sa. Jag ville ändå satsa mycket på mina studier så jag var inte en så flitig kyrkobesökare.
I Ryssland uppfattas man som lite konstig om man är kristen, inte på grund av att man är troende, men på grund av de följder tron har för ens livsstil. Till exempel att man inte dricker alkohol, inte röker, ens syn på äktenskap och familj. Många har svårt att förstå hur man tänker och man får vara beredd på att förlora människor ur sitt liv.
Nytt livsskede
Framtiden känns både spännande och skrämmande. – Jag ska bli mammaledig, vi ska få baby och vi ska flytta till Vasa eftersom André ska studera för att få lärarkompetens. Det är många nya saker.
Guds rika välsignelse till er André och Vika!
