Med Guds lag avses framför allt de tio budorden som Gud gav Mose på Sinai berg
(2 Mos 20 och 5 Mos 5) och som Jesus vid flera tillfällen sammanfattade i det dubbla kärleksbudet. I Gamla testamentet finns också många andra föreskrifter och bestämmelser som gäller det mänskliga livet och som var avsedd för judarna – som t.ex. bestämmelser om hur man skulle offra, rena och orena djur, vilka reningar man skulle utföra och vilka fester man skulle fira. Därför brukar man vi skilja mellan morallagen och ceremonilagen. Den senare består av föreskrifter som gäller judarna men inte oss kristna.
Inom den lutherska traditionen skiljer vi mellan lagens tre bruk eller uppgifter. Med det avses inte olika lagar, utan hur vi i praktiken tillämpar och använder de tio budorden. Det handlar alltså om samma lag som har tre olika uppgifter.
- Lagens samhälleliga uppgift – som tygel
Gud uppehåller sin skapelse bland annat genom sin lag som han har nedlagt i varje människa. Därför har alla människor oberoende av religion eller livsåskådning en ”medfödd” rättsuppfattning som ganska långt är gemensam. Stöd för det här ger Paulus i Rom 2:14-15: ”För när hedningar som inte har lagen av naturen gör vad lagen befaller, då är de sin egen lag trots att de saknar lagen. De visar att det som lagen kräver är skrivet i deras hjärtan. Om detta vittnar också deras samveten och tankar som sinsemellan anklagar eller till och med försvarar dem. ”
Vårt lands lagstiftning är långt byggd på Guds lag. Myndigheter på olika nivåer som genom sin verksamhet befrämjar det goda och sanna och motarbetar det onda och straffar dem som bryter mot landets lagar går Guds ärenden. Lagen är ”helig, rättfärdig och god” säger Paulus. Därför finns den till för vårt bästa.
I Rom 13:1,4 betonar Paulus vikten av att lyda myndigheterna eftersom de är tillsatta av Gud: ”Varje människa ska underordna sig den överhet hon har över sig. Det finns ingen överhet som inte är av Gud, och den som finns är tillsatt av honom. Den som motsätter sig överheten går därför emot Guds ordning, och de som gör så drar domen över sig själva […] Överheten är en Guds tjänare till ditt bästa. Men gör du det onda ska du vara rädd, för överheten bär inte svärdet utan orsak.” När lagen efterlevs så att våra samhällen och våra liv fungerar så som Gud har avsett har den fullgjort sin uppgift som tygel.
- Lagens andliga uppgift – som spegel
Samma Guds lag som bevarar och beskyddar våra samhällen och våra liv har också en annan uppgift. Lagens andliga uppgift är nämligen att avslöja synden i våra liv. Då räcker det inte med en yttre laglydnad, utan lagen i sin andra uppgift riktar sig framför allt till vårt inre. Det här visar Jesus med önskvärd tydlighet när han i sin bergspredikan i Matt 5-7 skärper lagen och visar att den gäller också vårt inre. Så innebär t.ex. redan begärelse till en annans hustru eller man innebär försyndelse mot det sjätte budet.
Om lagens första uppgift är att göra oss till bättre människor så att vi till det yttre följer den, så gör lagen i dess andra uppgift oss sämre. Vi inser att vi inte klarar av att helt och fullt leva enligt Guds goda vilja. Vi syndar i tankar, ord och handlingar. Det här leder förhoppningsvis till att vi börjar längta och söka efter förlåtelse för våra synder.
Om den här uppgiften skriver Paaulus: ”Innan tron kom hölls vi instängda och bevakade av lagen tills tron skulle uppenbaras. Så blev lagen vår övervakare (grek: paidagogos) fram till Kristus, för att vi skulle förklaras rättfärdiga av tro. Men när tron väl har kommit står vi inte längre under någon övervakare.” (Gal 3:3-25) När vi ärligt rannsakar våra liv inför Guds heliga lag och den får driva oss till Kristus har den fullgjort sin uppgift som spegel.
- Lagens vägledande uppgift – som regel
När lagens andra uppgift att avslöja vår synd och driva oss till Kristus är verklighet och det kristna livet har börjat, betyder det inte att lagen är avskaffad eller onödig. Vi är visserligen förlåtna och heliga genom tron, men synden bor kvar i våra hjärtan. En kristen är samtidigt rättfärdig och syndare – simul iustus et peccator – som det heter på latin. Därför behöver vi vägledas och förmanas av Guds ord för att hållas på den rätta vägen.
Ungefär en tredjedel av breven i Nya testamentet består av förmaningar till de kristna. Det beror på att tron på Kristus inte gör någon enda av oss fullkomlig. Så länge vi lever pågår kampen mellan det goda och det onda – mellan Anden och köttet – en livslång kamp som Paulus beskriver i Gal 5:16-26.
En ganska vanlig missuppfattning bland teologer är att Guds lag inte behöver förkunnas alls eftersom den är skriven i alla människors hjärtan och därmed känd för alla. Men de som anser det räknar inte med att synden har fördunklat vår uppfattning om vad som är rätt och fel. Vi förmildrar ofta Guds krav på oss. Därför behöver lagen fortsättningsvis predikas och läras – både för att uppenbara vår synd och för att vi skall hållas på den smala vägen.
Man brukar säga att det finns två diken som den kristne kan hamna i. Det ena är lagiskhetens dike. Den som hamnat dit inbillar sig kunna förtjäna Guds nåd genom sina handlingar. Det andra diket är laglöshetens rike. Den som ligger i det diket räknar med att klara sig utan Guds lag i sitt liv.
Martin Luther kämpade under sitt liv mot dessa båda ytterligheter. Han varnade både för lagiskhetens dike när han betonade ”Kristus allena”, ”nåden allena ” och ”tron allena” och för laglöshetens rike när han skrev sina katekeser som båda börjar med de tio budorden och konkreta förklaringar till dessa. För att hållas på den smala vägen som leder till livet behöver vi därför dagligen ta till oss av både lagen och evangeliet. När så får ske har lagen fullgjort sin uppgift som regel.