Jona – profeten som flydde Gud
Ett par av de mest kända karaktärerna i Bibeln: Jona och fisken. Men i Jona bok där de återfinns är huvudpersonen ändå en annan – Gud själv. Vilken tur! Skulle huvudpersonen vara den uppstudsiga profeten, eller ett djur, skulle vi inte få ut mycket av boken. Men nu får vi istället se en tålmodig och nådig Gud, som har kontroll över allt, och som vill att alla ska bli frälsta. Boken ger uttryckligen ett eko av Guds Ord i Hesekiel om att han inte har sin glädje i någons undergång.
I boken möter vi profeten Jona, Amittajs son. Enligt 2 Kung 14:25 ff. var han hemma från Gat-Hahefer och verksam under kung Jerobeam II tid (793–753 f.Kr), en tid när hans eget land låg i ständig strid med assyrierna. Därför är det märkligt att Jona blir kallad just till assyrierna. Och ännu märkligare att han ska gå till deras huvudstad Nineve och profetera att den ska förintas för deras ondskas skull.
Jona trotsar Herren, och i stället stiger han på en båt i motsatt riktning. Under båtfärden blir det storm och skeppets manskap blir rädda. De vädjar till sina gudar för att få hjälp – men de får ingen hjälp. Jona, den ende som känner Gud ligger och sover. När de väcker honom får de veta att han flytt från himlens och jordens Herre och att Gud därför sänt stormen. Jona övertalar besättningen att slänga honom i sjön, och när de gjort detta lugnar stormen sig. Förskräckta och förundrade vänder sig dessa hedningar till Gud och börjar åkalla honom. Guds nåd för Jona är ändå inte över, utan han räddar honom genom att låta ett stort sjöodjur sluka honom. Efter tre dagar och tre nätter blir han uppspottad på stranden.
Uppe på land får Jona kallelsen igen. Bege dig till Nineve! Denna gång beger han sig dit, går in i staden och profeterar fem ord på hebreiska: ”Om fyrtio dagar skall Nineve bli ödelagt”. Av denna korta predikan kom folket till besinning, och omvände sig i säck och aska. Man befallde till och med att djuren skulle klä sig i säck och aska (!).
I Nineve märker vi också att boken inte handlar om Jona. Han vill ju helst se fiendens undergång. Men det ville inte Gud. Så när folket ångrade sig och omvände sig skonade Gud staden. Och vad är Jonas respons? Jo, han blev arg på Gud och berättar att det var just för att jag visste du var en nådig Gud som jag inte ville gå från första början. Historien slutar inte där, utan den sätter även oss att fundera. När Jona sitter utanför Nineve för att se om Gud förgör staden låter Gud en ricinbuske skjuta upp för att ge Jona skugga. Dagen efter låter han den torka bort så att skuggan plötsligt försvinner. Jona blir arg på Gud över att han gjorde så. Men Gud ställer honom en fråga – liksom frågan ställs till oss: du bryr dig om ricinbusken som du inte har gjort något arbete för – skulle inte då jag bry mig om alla som jag skapat och som är på väg mot evig undergång?
Detta är bokens kärna. Gud kallar alla människor, oberoende vilken folkgrupp de tillhör. Samtidigt kallar han oss som hört evangeliet att gå ut med det. Vidare visar boken hur Gud har kontrollen, även om vi är olydiga. Framför allt visar boken fram till Kristus som i motsats till Jona, lydigt gick med budskapet till sina fiender. I stället för att hoppas på människans undergång tog han själv domen då han likt Jona låg tre dagar och tre nätter i jordens djup.
- Läs Jona 2:7. Varför kunde man säga att denna vers är en profetia till Jesu död och uppståndelse?
- Läs Matt 12:38-43 och Luk 11:27-32. Vad tror ni Jesus menar med att män från Nineve ska träda upp mot de förkastar Jesus och bli dem till dom?
