Jag fick min första psalmbok på ettan i lågstadiet som säkert många andra skolelever i Finland. Det symboliserade både läs- och skrivkunnigheten. Med stora bokstäver skrev jag mitt namn innanför pärmen och för första gången kunde jag läsa orden i psalmerna som vi sjöng på morgonsamlingar och i skolgudstjänster. På bakpärmen fanns Fader vår tryckt för läsning och andakt. Jag hade inte lärt mig att be hemma, men jag hade en troende lärare som lärde mig att be. Det är jag oerhört tacksam för idag. Någon gång under lågstadiet började jag därmed be aftonbön stilla i min säng. Bönen var min trygghet och skyddsängeln som jag föreställde bredde ut sina vingar över mig.
I skolans kör sjöng vi både psalmer och andliga sånger som Pekka Simojoki och Anna-Mari Kaskinen skrivit (på finska, vilket är också mitt modersmål). Bäst kommer jag ihåg sången om långfredagen: ”Tahdon muistaa pitkäperjantain. Anteeksi syntini minäkin sain. (Jag vill komma ihåg långfredagen. Även jag blev förlåten och kärleken bröt dödens lag)” När jag sedan gick ut sexan sjöng lärarna en avskedssång till oss skriven av samma sångförfattare: ”Turvallista matkaa aalloilla elämän, kanssa hyvän Ystävän. (Trygg resa på livets hav med den goda Vännen)”. Det finns en som förblir, en som förstår, Jesus förblir vid vår sida i evig tid. Jag är alltid tacksam för mina lärare som visade på barnens bästa Vän: sångminnen är minnen för livet.
Ibland fick jag delta i missionssyföreningen hemma hos farmor eller gammelfaster. Där sjöng vi om de vida vingarna som Gud bredde över oss i Lina Sandells aftonpsalm. Vår familj besökte även familjegudstjänster med tillhörande missionslunch. Guds omsorg sträckte sig även till andra (missions)länder: jag kommer ihåg att en klasskamrat på sjuan reste till missionsarbete med sin familj, vår familj fick läsa rundbrev som de skickade hem till Finland.
I högstadiet glömde jag nästan bort min psalmbok, men när det blev tid att börja skriftskolan tog jag med boken till gudstjänsterna, lägret och slutligen till konfirmationen en varm augustisöndag för 22 år sedan. Under skriftskolan fascinerades jag av kyrkans musik, sånger från alla århundraden och dessutom från olika delar av världen. Gud talade till mig starkt genom psalmerna och jag sjöng med både till min välsignelse och uppbyggelse. Sångerna lärde mig helt nya saker om Gud och jag fick uppleva kyrkoårets stora högtider i Jesu efterföljelse: från Betlehem till Golgata och genom hans triumferande uppståndelse till pingstens glada toner.
Psalmboken fick ändå största betydelse när jag glömde den i kyrkbänken efter min konfirmation i fotograferingsyran och i rosornas hav. Därpå följande söndag bad jag en äldre vän följ med mig till kyrkan för att jag skulle söka efter psalmboken. Jag vågade inte riktigt fara ensam till kyrkan och framförallt inte till sakristian för att söka efter psalmboken efter den avslutade högmässan. Väl framme i sakristian fann jag en hel hög med bortglömda psalmböcker från föregående söndagar. Men det var bara jag som kom och hämtade min psalmbok. Den högmässan blev min andra nattvardsgång och den första utan barndomsfamiljen. Jag hade nu vågat mig över kyrktröskeln och efter det satt jag på min bänk i kyrkan varje söndag under högstadie- och gymnasietiden. Psalmsången bara fortsatte och jag lärde mig mycket mera om Frälsaren Kristus och kristen liv genom predikningar. Framför allt styrktes jag av Jesu kropp och blod i altarets sakrament. När jag tillfrågas varför jag är kristen, brukar jag hänvisa till den där psalmboken. Min psalmbok stavas Guds ledning och kallelse. Jag har också blivit övertygad om att den andra nattvardsgången efter konfirmationen är viktigare än den på själva konfirmationsmässan.
Gud kallar även på dig, Han vill leda dig och möta dig med evig kärlek i sin son Jesus och Hans Heliga Nattvard. Hör du hans röst?