Den här artikeln är en fortsättning på den första delen av Lenas berättelse och artikel.
I fyrtio års åldern sökte jag upp min biologiska familj i Helsingfors. Jag hade bett mycket för detta. An efter föll bitarna på plats och jag träffade min biologiska mor och mina systrar. Min biologiska far var död sen flera år tillbaka. Min mor var väldigt glad och rörd över att få tillbaka sin dotter, som hon uttryckte det.
Jag fick också möjligheten att träffa mina halvsyskons gamla mor. Hon som övergavs av min far när jag föddes och lämnades till barnhemmet. När vi träffades sade hon: “jag har alltid bett för dig. Jag visste att din mor väntade dig och att du lämnades bort”. Det var otroligt att denna övergivna kvinna har bett för det barn som hennes man genom otrohet hade avlat och sedan övergett. När jag hörde henne berätta att hon bett för mig under hela mitt liv, upplevde jag att Gud hade fått använda henne som en bönemor för mig redan innan jag föddes. Det visade på Guds ofattbara kärlek!
För mitt i allt det destruktiva har Gud varit med och öppnat dörrar för mig. Han har låtit mig möta troende människor, som har bjudit in mig till trygga sammanhang. Där har jag fått möta Jesus och fått ge mitt liv i Hans trygga händer. Detta fick jag mycket hån för i mitt hem men det kunde inte rubba mig.
Jag hade ett helvete hemma men ett himmelrike i de olika församlingssammanhang och de fina troende vännerna jag fått.
Gud har gett mig en troende man som älskar mig ännu efter snart 36 års äktenskap. Gud har gett oss två fina söner och fina svärdöttrar och tre underbara barnbarn.
I dag har jag kontakt med de flesta av mina nio syskon (fem halvsyskon och fyra helsyskon). En del av dem är varmt troende. Det är fantastiskt att kunna ha bönegemenskap med dem.
Jag tackar min bönemor för alla hennes böner för mig. Vilken kärlek att klara av att be för mig att Gud skulle ta hand om mig och beskydda mig där jag var! Nu är min bönemor hemma hos Herren.
Jag tackar också min mor att hon kunde avstå från att göra abort. Jag är övertygad om att många barn i min situation har aborterats och kommer att aborteras. Tyvärr! Ett foster kommer att utvecklas till ett barn, därför har vi ingen rätt att ta livet av ett foster.
Fast livet varit tufft från första början så skulle jag inte vilja avstå från livet. Det har lärt mig mycket och gett mig mycket som jag lärt mig att uppskatta och vara tacksam för. Jag får vända det svåra jag gått igenom till något som jag kan använda för att hjälpa andra istället. Vi behöver alla varandra.
Med denna berättelse, ur mitt liv, vill jag säga att allas liv är ämnade av Gud oberoende av hur livsvandringen blir. Det finns inga misstag som behöver sopas bort!
“Kan då en mor glömma sitt barn, så att hon inte förbarmar sig över sin livsfrukt? Och även om hon kunde glömma sitt barn, skall jag inte glömma dig. Se, på mina händer har jag upptecknat dig.” (Jes 49:15-16)
Tack Gud för att livet vann!
