I denna artikel får vi ta del av en undervisning om sanning. Artikelns andra del utkommer om en vecka. God läsning!
Det finns en stor känslighet idag kring moraliska värdefrågor och frågor om vad som är sant. I en tid när man talar om sanningen som alltmer subjektiv och individcentrerad får känslorna och förståndet en allt större plats, och dessa ställs mot varandra. Det kan fort bli svårt att veta vart man ska vända sig. Vad är sant och vad är lögner? Vem ska jag lyssna till?
Det finns speciellt två diken som vi kristna lätt kan hamna i. Endera i förståndsdiket, eller känslodiket. I det kalla förståndsdiket kommer ibland omsorgen om människor i andra hand, och man kan gå hårt ut och ibland också ovist och kärlekslöst. Känslodiket å sin sida låter känslorna diktera riktningen. Det här gäller speciellt för nutidens “väckta” (“woke”, kolla gärna upp nutidsbegreppet om du inte känner till). Dessa grundar sig nästan enbart på känslor i sina beslut. Jag tycker mig se att det i vårt samhälle blir allt vanligare att någons känslor görs till en oskriven lag som alla måste acceptera.
Vad händer när den enskilda människans tankar eller känslor görs till sanningar som måste accepteras? Då blir ju deras tankar och känslor i själva verket upphöjda till gudomlig status och de blir den nya lagen som måste följas av alla. Så får det inte vara i Guds församling. Där ska man lyssna till Guds ord och inte tillbe någon annan än Gud och inte låna sitt öra till andra “sanningar”.
Trots att vi allt tydligare i vårt nutida samhälle ser en motvilja mot Sanningen, så har Sanningen alltid varit anstötlig. Sanningen, Herren Jesus Kristus har allt från början haft sina motståndare. Det är något med Jesus som gör att vi inte kan förbli neutral till honom. Endera sätter vi tro till honom, eller också hatar vi honom och tar vår tillflykt till lögnen. Vi blir uppbyggda på honom när vi sätter tro till honom, och vi snubblar, faller och blir osäkra när vi inte lyssnar till Sanningen.
