Nu till varför jag har mässan så kär. Mässan är mig kär därför att den bär mig. Jag behöver inte komma dit och uppfinna hjulet på nytt. Jag får stiga in de kristnas sätt att tillbe Gud, ett sätt som sträcker sig tillbaka till de första kristna. Det är mäktigt! Jag får vila i mässan, jag behöver inte ropa ner Gud, ”Herren är mitt ibland oss” sjunger liturgen. Han är så nära! Jag får lovsjunga Gud med andra i mässan, jag får be för min och andras omständigheter med andra, jag får lyssna till Guds ord och nu till det bästa och mäktigaste! Jungfru Maria fick hålla Jesus i sin hand, också för mig blir Jesus så liten så att jag kan hålla honom i min hand. I nattvardsbrödet vilar han i min hand. Tänk, den Gud som bär mig, bär jag nu i min hand. Det är ett paradoxalt mysterium! När jag svalt Kristi kropp och blod blir jag påmind om orden som Jesus sa ”den som äter mitt kött och dricker mitt blod har evigt liv”. Jag får bli påmind om att jag är förenade med alla kristna, ”brödet som vi bryter är ett, så är vi fastän många en enda kropp, ty alla får vi del av ett och samma bröd”. Livets bröd Jesus ger mig det som jag inte kan ta åt mig själv. Livets bröd Jesus ger mig det som jag behöver. Därför älskar jag att få fira en tacksägelsemåltid som ordet eukaristi betyder, tillsammans med andra kristna. Att få fira eukaristin varje söndag likt de första kristna är en gåva, en nåd och mycket stärkande. Den kanske känns lite tidigt när man är ung att stiga upp till kl. 10 eller 11 men ta och stig upp och åk till mässan. Du kommer inte att ångra dig.
Ps.
För många kan säkert sättet vi firar nattvard på kännas lite främmande. Liturgin kan kännas främmande. Det finns en djup reflektion om varför den ser ut som det gör. Det finns en mängd av goda böcker gällande liturgisk teologi. Om jag får göra lite reklam skulle jag säga Sprit and Sacrament av Andrew Wilson och ifall engelskan känns utmanande finns det en bra introduktion som heter Den liturgiska människan av David Fagerberg.
