Under det senaste året har vi kristna i Finland på ett helt nytt sätt blivit tvungna att tänka över vår syn på överheten. Vi som är vana vid att bo i en rättsstat, där tilliten till statsmakten traditionellt sett varit bland de högsta i världen, har under senare tid fått både vår yttrandefrihet utmanad och vår mötesfrihet begränsad. De polisförundersökningar som inletts mot Päivi Räsänens uttalanden av bibliska sanningar och de coronarelaterade restriktioner som begränsat våra möjligheter att samlas till andliga möten har säkert fått många av oss att fundera på vilken inställning vi egentligen ska ha gentemot den världsliga makten. Är vi kallade till att blint underordna oss vår överhet i alla situationer, eller finns det någon gräns för när vi som kristna har rätt att säga ifrån?
Inledningsvis kan det vara bra att klargöra vad som egentligen menas med ordet överhet. I Katekesens förklaring till det fjärde budet kan vi läsa att vi ska ”respektera föräldrar och annan överhet som representanter för Gud”. Överheten är alltså alla de personer och institutioner som Gud har gett auktoritet och satt i ledande ställning över oss. Exempelvis föräldrar, lärare, poliser och ministrar. Överhetens uppgift är att upprätthålla ordningen i samhället och straffa onda gärningar. Denna makt har den fått av Gud.
Bibeln är egentligen väldigt klar vad gäller vårt förhållande till överheten. Vi blir på flera ställen i skriften uppmanade att respektera och underordna oss den. I Romarbrevet 13 skriver Paulus att varje människa ska underordna sig den överhet som hon har över sig, eftersom det inte finns någon överhet som inte är insatt av Gud. Vidare skriver han att den som sätter sig emot överheten står emot vad Gud har bestämt och på så sätt drar domen över sig själv. När vi läser detta kan det vara värt att tänka på att mottagaren av detta brev, dvs. församlingen i Rom, inte vid den tiden levde under någon vidare rättvis eller god överhet. I det romerska samhället praktiserades bl.a. barbariska gladiatorspel och slavhandel. Men precis som församlingen i Rom är vi moderna kristna inte främst kallade till att strida mot vår överhet eller till att revoltera mot orättvisor, även om vår överhet gör ogrundade och felaktiga beslut.
Betyder det här alltså att vi villkorslöst ska lyda vår överhet i allt? Nej, så är det inte. Vi ska inte följa sådana regler och påbud som går emot Guds ord och beordras av en laglös överhet. I Apg 5:29 står det skrivet att man ”måste lyda Gud mer än människor”. Vi har alltså inte lov att stjäla, mörda eller sluta förkunna evangeliet bara för att vår överhet befaller det, eftersom det skulle strida mot Guds ord. Ett fint exempel på detta hittar vi i Gamla Testamentet, där Jonatan trotsar sin far och kung Saul för att göra Guds vilja och rädda livet på David. Sammanfattningsvis kan vi konstatera att vi som kristna i första hand alltid är kallade till att lyda och underordna oss vår överhet, så länge som denna lydnad kan anses vara förenlig med Guds ord.
