Jag som skriver det här som en orolig farfar och morfar, och vill rikta en fråga till alla läsare:
I Jesu undervisning om vem som är vår nästa, om den barmhärtige samariern (Luk 10:25-37), kan vi byta ut den slagne mannen till en ungdom som är på väg till drogträsket. Denna ungdom, som vi kan kalla för C, finns på riktigt och lever mitt ibland oss. C bor i en vanlig familj med syskon, släkt och vänner.
I skolan blev C mobbad och kom redan i högstadiet i kontakt med droger. Det gav C lugn och C blev “cool” i kamratkretsen. Men C:s kristna vänner började överge denne. Det kan man kanske förstå eftersom ingen förälder vill att egna barn skall umgås med knarkare. C sökte sig allt oftare till kamrater som använder droger. Och det tog länge innan C:s föräldrar fick reda på hur det var med deras barn. Föräldrarna gjorde en bra överenskommelse med C, och de skrev till och med under ett skriftligt dokument om att C skulle avhålla sig från droger.
Men efter ett halvt år som drogfri hittade C ingen vän bland de kristna kamraterna. Till det gemensamma midsommarfirandet fick C inte tillträde. Det fanns inte rum i någons bil. I sin depression sökte C sig till de tidigare vännerna. De hade piller som tillfälligt löste C:s ångest. Pappan fann till sist, en gång, C nerknarkad av en drogöverdos.
Jag ställer en fråga till alla som läser det här, speciellt till er som kanske har vänner och bekanta som kämpar med drogerna: skall vi som kristna låta våra vänner dö i sitt missbruk? Om vi tänker på Jesu undervisning om vem som är vår nästa, kan vi då gå förbi utan att hjälpa?