Den gula slätten sträcker sig så långt ögat kan se. Borta i horisonten höjer sig de ståtliga bergen. Kanske är det vanan med Österbottens platta landskap som gör att bergen är så vackra och magnifika, eller kanske människans öga aldrig kan få nog av att se på berg. Deras stora omfång, stabilitet och majestät avslöjar något om vem jag är och vem Gud är. De är ikoner av Gud Fadern. Bilder som talar i det tysta, fönster in mot tronen i himlen. Dessa predikanter förkunnar övertygande om att jag är liten, ostabil och att min tid här på jorden är som en vindpust. Bergen stod innan jag kom och kommer stå kvar när jag kliver över till andra sidan. Guds famn omfamnar hela jorden, Gud är stabil, ja han är densamme igår, idag och imorgon. Samma kärleksfulla Far, full med omsorg. Fader är all majestäts och skönhets källa. Hur skulle mitt hjärta kunna älska någon annan, hur skulle det kunna ty sig till någon annan. I denna stund har frestelserna ingen makt.
Efter några timmar måste jag återvända hem. Gång på gång stannar jag upp och vänder mig om för att ännu en sista gång se ut för landskapet, i hopp om att jag aldrig skall glömma vad jag ser. Måtte bilden på näthinnan bränna sig fast i minnet. Jag vet att när jag återvänder hem till Finland och ser på bilder eller sluter ögonen och försöka återvända hit i minnet så kommer det aldrig vara samma sak som att stå just här i denna stund i tystnaden, men det är okej.
Den som krampaktigt sluter sin hand kan aldrig ta emot en ny gåva. Oavsett om det är ett landskap taget ur lejonkungen, en trevlig kväll med vänner med god middag eller stunden när vi ser in i vår partners eller barns ögon så förblir den stunden aldrig för evig. Ty endast Gud är evig. Desto mer vi krampaktigt försöker hålla taget, desto svårare har vi att ta till vara den innevarande stunden. De vackra stunderna är stunder av nåd, stunder av Guds godhet och generositet. Det rätta sättet är att ta emot sådana stunder är med öppen hand, men att låta handen förbli öppen, så de likt en fågel lätt kan flyga vidare efter ett tag. Endast genom en sådan hållning kan vi ta emot med tacksamhet, vara närvarande och efteråt inte behöva drabbas av förtvivlan.
I kampen mot synden har termen de sju dödssynderna myntats. De är vrede, lust, lättja, frosseri, avund, girighet och högmod. Sju områden där människan lätt blir bunden och slav. Frosseri är kanske en synd vi inte så ofta biktar oss för. Vi tänker oss att det handlar om att äta för mycket. Visst har ordet en stark koppling till mat och dryck, men frosseriets problematik är inte kopplad till risken för övervikt.
Själva kärnan i frosseri handlar om människan tvivel på Guds godhet. Misstron att den ska ta slut, inte räcka till. Därför frossar människan i det som finns framför henne för stunden, det vill säga överkonsumerar, i hopp om att kunna kontrollera och försäkra sig om att inte gå miste om det goda. Hon vågar inte leva med öppen hand, utan gör handen till en grävskopa och roffar åt sig, och om någon ber att få så knyter hon ihop handen.
När vi inser det här på djupet och vågar börja leva med öppna händer kommer vi kunna älska djupare, njuta djupare och uppleva en djupare närvaro. Denna insikt gör att vi kan leva ett rikare liv. Denna insikt berör livet med våra vänner, familj, partner, arbete, fritid. Allt som ryms inom orden ett liv på jorden. Låt oss vandra genom livet med öppna händer, och blicken riktad in i himlen.
