Stengrunden utgavs för första gången 1941. Boken blev snabbt väldigt omtyckt av kristna, den har översatts och blivit tryckt i många upplagor och läses och uppskattas fortfarande idag. Stengrunden kallas för en själavårdsbok, genom romanens berättelser har författaren, biskop Bo Giertz (1905 – 1998) velat berätta om och förmedla den kristna tron till läsaren.
Bokens handling utspelar sig i Ödesjö församling någonstans i västra Sverige under tre tidsperioder. Boken är indelad i tre huvudkapitel och i varje kapitel får läsaren följa med en nyvigd präst som kommer till församlingen för att göra sin första prästgärning. Det första kapitlet utspelar sig under upplysningstiden då religionskritiken orsakar olika utmaningar i prästens andliga liv. Det andra kapitlet utspelar sig en tid senare under de stora väckelserna på 1800 – talet då stridande grupperingar och nya frågor om bl.a. vem som är en sann kristen uppstår. Det avslutande kapitlet utspelar sig i slutet av 1930 – talet under liberalteologins utmaningar, där bland annat bibelkritiken orsakar svårigheter för prästen i församlingen.
Genom att låta prästerna och församlingsmedlemmarna i boken brottas med olika saker, t.ex. upplysningens kritik mot den kristna tron, lagiskhet, tvivel över barndopet och liberalteologins förnekande av jungfrufödseln, blir frågor som annars kan vara svåra och invecklade för en kristen lättare att förstå. Genom de tre prästerna Savonius, Fridfeldts och Torviks olika utmaningar och andliga utveckling leder Giertz läsaren fram till den bibliska undervisningen om centrala delar av den kristna tron: arvsyndens verklighet, dopets gåva och rättfärdiggörelsen som kommer av tron allena. Allt för att visa på att frälsningen och syndernas förlåtelse endast finns hos Jesus Kristus.
Jag tycker att Giertz lyckas förmedla viktiga och svåra saker på ett bra sätt genom berättelserna i Stengrunden. Genom att placera in viktiga och svåra frågor i ett praktiskt sammanhang (även om det är påhittade berättelser) lyckas han väcka läsaren till att reflektera över den egna tron.
Det viktigaste och bästa med boken är ändå att den i alla svårigheter som människorna möter, både människorna i boken och vi människor i det verkliga livet, pekar på Jesus Kristus som trons centrum. Kring Honom kretsar allting och Han är den som har fullgjort allt som behövs till vår frälsning.
Jag kan därför rekommendera boken till dig som kanske har funderingar över frågor om arvsynden, dopet, relationen mellan tro och gärningar osv. Men också du som kanske inte vet så mycket om den kristna tron kan genom Stengrunden få en inblick i vad den handlar om.
Ps. För den som vill läsa mera av Bo Giertz rekommenderas bl.a. den fristående uppföljaren Tron allena, som handlar om två bröder under reformationstiden i Sverige på 1500-talet som brottas med hur de skall förstå trons och goda gärningarnas roll i frälsningen.
