Jag och min man Ron har ett gemensamt intresse för berättelser av olika slag. Jag delar här med mig av några av våra tankar om böckerna i Narnia-serien. Hittills har vi läst tre av böckerna i serien och vi gillar dem verkligen. Böckerna om Narnia bjuder på spännande livsöden och händelser, och förutom själva berättelserna tycker vi även mycket om språket i böckerna. Det är så annorlunda mot annat vi läst. Någon kan säkert tycka att språket känns ålderdomligt, men vi tycker att de gamla orden och uttryckssätten är charmiga och berikande.
Vidare är språket även ett beskrivande språk, som inte är förskönande, utan mångsidigt och ibland brutalt ärligt. Alla aspekter ryms med i författaren C. S. Lewis beskrivningar av personer, platser och händelser. Ingenting är tillrättalagt, utan det finns skavanker, precis som hos oss och våra liv. Det gör att det hela känns äkta och vardagligt, även om händelserna ofta utspelar sig på ytterst ovanliga platser, ja, till och med i en fantasivärld. Man känner att det är helt vanliga människor, som du och jag, som upplever allt det annorlunda och storslagna. Men det finns även vackra miljöbeskrivningar, som är målande och lyfter fram det sköna i naturen. Ett exempel på det här är när Shasta ser havet från ett helt nytt perspektiv: Framför dem sträckte sig heden, översållad av vita blommor. Den sluttade ner mot ett klippstup. Och i fjärran, så långt bort att vågbruset knappast trängde fram, låg havet. Shasta hade aldrig sett havet från en sådan höjd och aldrig sett så mycket av det förut eller drömt om hur många färger det hade. Stranden sköt ut i udde efter udde, och vid spetsarna såg man det vita vågskummet, när bränningarna bröt sig mot klipporna, men inte ett ljud hördes (s. 25).
Böckerna om Narnia är egentligen en barnboksserie, men vi tycker att böckerna lämpar sig för ett bredare åldersspektrum än så. Olika händelser i berättelserna talar olika starkt till läsaren beroende på ålder, och kopplingarna till den kristna tron är lättare att se som vuxen. Att läsa eller lyssna på Narnia i barndomen kan kräva sina ordförklaringar, men de spännande äventyren som helt vanliga barn råkar ut för fängslar säkert även dagens barn. Böckerna föder diskussioner om bland annat gott och ont, lögn och sanning, makt och tjänande och vi rekommenderar bokserien till par, familjer eller en grupp som vill läsa och diskutera tillsammans.
När denna text skrivs har vi färskaste minnen från den tredje boken, Hästen och hans pojke. Händelserna i den boken väckte, på samma sätt som i de två föregående böckerna i serien, många associationer till kristen tro. En av huvudpersonerna är pojken Shasta, som hittades i en roddbåt som liten och som har tagits omhand av en sträng fiskare. Shasta jobbar hårt varje dag och trivs inte särskilt väl hos fiskaren. Shasta är omedveten om den starka kärleken och saknaden som finns hos hans riktiga far någonstans långt borta, lite som många av dagens människor lever utan att känna till Guds längtan efter att hans vilsna barn ska hitta hem och ta emot hans utgivande kärlek.
Shasta möter den talande hästen Bri och de två rymmer mot ett land Shasta inte känner till, men som Bri längtar till och kommer från, Narnia. På vägen träffar de flickan Aravis, som även hon rymt hemifrån och rider på en talande häst, Vin. De fyra blir efter många om och men ett udda, men trofast gäng. Plötsligt blir de inblandade i dramatiska händelser där Shasta blir ett viktigt redskap i kampen mot det onda som vill förgöra Narnia. Han, lilla Shasta, som i berättelsens början verkar vara oduglig, ouppfostrad och osäker, blir i sitt enkla jag ett viktigt verktyg i tjänst för det goda. På samma sätt använder Gud dig och mig trots våra brister. Jag kommer att tänka på bibelordet i 2 Kor. 12:9: Min nåd är nog för dig, för kraften fullkomnas i svaghet.
Boken tangerar vid flera tillfällen också Guds ledning. Lejonet Aslan, som ses som en bild för Jesus, visar sig ha funnits med vid flera tillfällen. Han förde båten Shasta låg i som baby till land, han gjorde så att Shasta och Aravis möttes, han beskyddade Shasta mot farliga djur när han tappat bort sina tre vänner och gav tröst när Shasta var ensam. Aslan kom förklädd på sätt eller annat och avslöjade inte vem han var. Det här fick oss att tänka på att Gud kärleksfullt ger oss tröst, beskydd och ledning utan att vi vet om det.
I ett läge blir de fyra vännerna jagade av ett lejon och Aravis blir riven. Senare får de veta att det var Aslan som jagade dem. Shasta förstår inte riktigt varför och i sin förundran frågar han Aslan vem han är. Vi darrade till en aning när vi läste Aslans svar: Mig själv, sade rösten, djupt och mullrande så att marken skakade. Mig själv, högt och klart och muntert, och för tredje gången Mig själv i en viskning så låg att den knappast hördes, och ändå tycktes den komma från alla håll som om trädens blad hade prasslat av den (s. 170). Kopplingen till Guds Jag är den Jag är i 2 Mos. 3:14 är tydlig. Aravis får dock veta orsaken till revan från lejonet. Aravis hade vid sin rymning sövt ner en slavinna, som sedan fick gisselslag som straff. Du behövde få veta hur det kändes (s. 206) var Aslans milda ord till Aravis, som förstod. Ibland, men inte alltid, drabbar lidande oss för att vi behöver väckas eller påminnas. Vi har fel kurs, osunda prioriteringar eller svaga insikter. Vi behöver skakas om. Gud vill dra oss till sig och bära oss genom prövningen. Motgångar, smärta och lidande kan dra oss till Honom och forma oss, på samma sätt som Aravis blev förändrad efter mötet med Aslan. Hennes arrogans och själviskhet byttes ut mot ödmjukhet och mildhet i mötet med den älskande och store Aslan.
Slutligen vill jag även nämna hästen Bri, som var så nervös inför att komma till sitt hemland, Narnia. Han var förväntansfull, men även oroad för att han skulle göra bort sig inför de andra djuren i Narnia. Hästarna hade trott att Aravis och Cor (Shasta) skulle rida, men Cor förklarade att ingen i Narnia eller Arkenland drömde om att rida på en talande häst utom i händelse av krig, när alla måste gör sitt yttersta. Det påminde stackars Bri om hur lite han visste om narniska seder och bruk och vilka pinsamma misstag han kunde komma att begå. Medan Vin travade på som i en lycklig dröm, blev Bri allt nervösare och allt räddare för vart steg han tog (s. 213–214). Bri hade en tanke om att han måste vara på ett visst sätt för att passa in i Narnia och att han annars skulle bli utskrattad och skämma ut sig. Det visade sig naturligtvis inte finnas några skäl för oron. Kanske känner även vi någon gång en press på att som kristen vara på ett visst sätt? Vi kan vara rädda för att andra ska döma oss för våra eventuella tvivel eller titta snett på oss för våra misslyckanden. Vi börjar jämföra oss med andra människor och deras prestationer. Vi frågar oss om vi platsar i Guds rike och himlen. Men Gud älskar och tar emot oss som vi är, Han förvandlar oss genom sin nåd och förlåtelse och vi blir nya skapelser genom det Jesus gjort för oss. Då kan ingenting skilja oss från Guds kärlek i Jesus Kristus, vår Herre!
