Vi var fem personer, Ronnie, Leo, Robert, Tobias samt undertecknad. Där stod vi nu på 5500 meters höjd. Vi hade startat klockan två på morgonen med en sällan skådad klar stjärnhimmel. Med bestämda steg vandrade vi upp mot Kalapathar för att få se solen gå upp bakom världens högsta berg Mount Everest. Vi gick sakta uppåt, lugnt inandades den kalla och syrefattiga luften. Utmattade men enträget kom vi oss fram i gryningen. Och vilken utsikt.
Det var en väl trafikerad rutt och man träffade människor från nästan alla håll i världen. En person vi hade turen att träffa ett flertal gånger var Alan. Han var själv från Nepal och vi följdes åt under flera tillfällen. Jag har märkt att personer som är på långtidsresa eller i liknande situationer, automatiskt blir mera öppna för att träffa andra människor. Det blir naturligt att umgås med varandra fastän man nyligen träffats. Kanske man är tvungen till det eftersom man är i en ovan situation långt hemifrån.
Det tog oss åtta dagar att ta sig till själva Base Camp, som var målet för vår rutt. Vandringen i sig själv var inte alltför tung, det var snarare den tunna luften och andra omständigheter som gjorde sitt. Vi trodde att faran var över när vi hade vandrat i elva dagar och vänt om för att ta oss tillbaka neråt. Vi hade nyligen passerat den tyngsta biten under vandringen och korsat en glaciär på Cho La Pass, när Ronnie plötsligt drabbades av en ordentlig höjdsjuka. Illamåendet blev bara värre och en räddningshelikopter blev tvungen att rycka ut för att ta honom till en säker höjdnivå. Väl på sjukhuset konstaterade man att Ronnie även hade en lunginfektion som gjorde läget ännu mera kritiskt. Efter ett lite annorlunda avslut än vad vi först hade föreställt oss fortsatte vi vår resa med nya erfarenheter.
Vi hade haft kontakt med en person som heter Sekke. Sekke har grundat Rural Christian Society som distribuerar hjälp inom Darkha i Nepal. Efter vandringen blev vi bjudna till deras by för att se hur de har det. Det tog en hel dag att bara ta sig dit. Byarna vi besökte var belägna på sluttningar i höglandet. Man kunde tydligt se spåren efter jordbävningen som drabbade området år 2015. Många av husen var provisoriskt uppbyggda, och man levde väldigt simpelt. Vi besökte ett flertal hushåll under tiden vi var där och de bjöd oss gärna på mat eller varm dryck. Fastän de inte ägde mycket var de ändå gästvänliga och delade med sig av det de hade.
Vi skulle även ta del utav Finska missionssällskapets arbete i Nepal. Vi fick träffa människor som dagligen blir föraktade enligt det hinduiska kastsystem som råder i Nepal. De bodde i utkanten av städerna avskilda från allmänheten. Trots det i våra ögon rubbade systemet accepterar de sin utsatta position i samhället, i hopp om ett bättre nästa liv. De resterande dagarna reste vi självständigt och mera äventyrligt. Vi tog oss över gränsen till Indien och fortsatte till huvudstaden mätta på upplevelser.
Jag frågade mig själv flera gånger varför vi egentligen gjorde den här resan. Var det bara något som kom i stunden, idén att åka iväg. Sådana idéer man borde släppa taget om och glömma. Kanske vi alla var lite villrådiga i vår livssituation och sökte efter nya erfarenheter. Livet förblir ett mysterium och det är få saker jag kan säga med säkerhet, men för mig är en sak väldigt tydlig, Guds storhet.
Ps.104
