Jesus skulle väl inte ha behövt döpas? Han var ju en perfekt människa? Och vad innebar det att han ändå lät göra det? Under gamla förbundets tid var Johannes döparen den förste som ansåg det nödvändigt att folk ur Israel lät döpa sig. Det var av allt att döma någonting mycket speciellt som hände när folk samlades vid Jordanfloden. I denna text kommer jag lyfta fram fyra aspekter som Jesu dop i Jordanfloden medförde. Se gärna hänvisningarna till bibeln för en mer heltäckande bild.
Johannes gick ut och förkunnade omvändelsens dop till syndernas förlåtelse (Mark. 1:4). Med många ord förmanade han och kungjorde evangelium för dem, för att vända många av Israels barn tillbaka till Herren, deras Gud (Luk. 1:16, 3:18).
Han gick före Messias, i Elias ande och kraft, för att vända fädernas hjärtan till barnen och de olydiga till rättfärdigas sinnelag (Luk. 1:17; Matt. 11:14) .Han förberedde folket genom rösten som ropar i ödemarken: Bered Herrens väg, gör hans stigar raka (Matt. 3:3).
Johannes hade kommit som ett vittne för att vittna om ljuset, för att alla skulle tro genom Honom, och för att Jesus skulle uppenbaras för Israel (Joh. 1:7,31).
När han ser Jesus komma till sig utbrister han: ”Se, Guds lamm, som tar bort världens synd!” (Joh. 1:29). Åt Johannes hade Gud sagt: Den du ser Anden komma ner och stanna över, han är den som döper i den Helige Ande (Joh. 1:33; Luk. 3:16).
Dopet var ett tecken.
Johannes försökte hindra Jesus från att döpas och sa: Jag behöver döpas av dig. Jesus svarade: ”Låt det ske nu, ty så bör vi göra för att uppfylla all rättfärdighet” (Matt. 3:14–15).
Vad menar Jesus när han pratar om att uppfylla all rättfärdighet?
”Om någon lever efter mina stadgar och håller mina föreskrifter, så gör han det som är rätt och gott, då är han rättfärdig och skall förvisso få leva, säger Herren, HERREN” (Hes. 18:9).
Rättfärdig är den människa som håller sig till Guds förbund. Att uppfylla all rättfärdighet innebär att fullborda Guds förbund.
Jesus fick vittnesbördet om sig att han är en präst till evig tid efter Melkisedeks sätt (Heb. 7:17,21, 5:6).
Aron och hans söner helgades till sin tjänst som präster i Guds tabernakel genom tvättning (2 Mos. 29:4). Var gång de gick in i uppenbarelsetältet eller trädde inför Herrens altare för att göra tjänst skulle de tvätta sig med vatten (2 Mos. 30:20).
På den stora försoningsdagen, som inträffade en gång per år, badade översteprästen sin kropp i vatten innan han gick in i det allra heligaste för att bringa försoning för hela Israels folks synder (3 Mos. 16:4; Heb. 9:25). Så har inte heller Kristus förhärligat sig själv för att bli överstepräst, utan han som sa till honom: Du är min son, jag har fött dig idag (Heb. 5:5; 7:11–12).
Dopet var en invigning.
Efter att Jesus hade blivit döpt i Jordan, talar han ännu om ytterligare ett dop. Jesus frågade sina lärjungar om de kunde dricka den bägare som han skulle dricka eller döpas med det dop han döps (Mark. 10:38; Matt. 20:22).
Natten han blev förrådd bad han: ”Fader om du vill, så ta denna bägare ifrån mig. Men ske inte min vilja, utan din” (Luk. 22:42). Men det var Herrens vilja att slå honom och låta honom lida (Jes. 53:10) .
Bägaren representerar Guds vrede, (Se bl.a. Jes. 51:17–23; Jer. 25:15; Ps. 75:8–9; Upp. 16:19) och dopet representerar döden: ”Jag måste döpas med ett dop, och hur våndas jag inte tills det är fullbordat” (Luk. 12:50, se även Rom. 6:3–4; Kol. 2:12).
Dopet var en bild.
Vi har hittills sett hur Jesu dop dels var ett tecken på att han var den Messias som skriften profeterat om. Dels hur dopet var en invigning till sin tjänst som överstepräst och dels hur det var en bild av döden, vilken han skulle genomlida på korset. Den sista betydelsen av Jesu dop finner vi i det som blev följden av att han låtit döpa sig, vilket syns i hans liv och förkunnelse.
Efter att Jesus påbörjat sin livsgärning vann han fler lärjungar och hans lärjungar döpte fler än Johannes. I det skede vittnade Johannes för sina egna lärjungar: ”Han måste växa till, och jag måste bli mindre” (Joh. 3:22,30, 4:1).
Jesus vittnar om samma sak som Johannes när han säger: ”Den som vill bli min efterföljare, han måste förneka sig själv och ta sitt kors och följa mig. För den som vill rädda sitt liv ska mista det, men den som mister sitt liv för min och för evangeliets skull, han ska rädda det” (Mark. 8:34–35; Joh. 12:24–26; Luk. 9:23–24, 14:27; Matt. 10:38–39).
Observera att han sa detta bland dem som redan blivit döpta och ansåg sig vara hans efterföljare. Den fysiska yttre ”ritualen” tjänar inget till ifall den andliga realiteten saknas!
Petrus vittnar om att Kristus led för oss och efterlämnade ett exempel åt oss, för att vi ska följa i hans fotspår (1 Pet. 2:21, se även 1 Kor. 1:11; 2 Kor. 12:18). Johannes skriver: ”Den som säger sig förbli i honom är också skyldig att vandra så som han vandrade” (1 Joh. 2:6).
Det som började med dopet i Jordanfloden ledde till det fulländade dopet på korset.
“Han bar våra synder i sin kropp upp på korsets trä, för att vi skulle dö bort från synderna och leva för rättfärdigheten. Genom hans sår är ni helade” (1 Pet. 2:24).
Dopet var ett exempel.
”Om inte vetekornet faller i jorden och dör, förblir det ensamt, men om det dör, bär det mycket frukt” (Joh. 12:24) .
Allt detta möjliggjordes genom att Jesus som överstepräst öppnade vägen åt oss genom förlåten och trädde in i det allra heligaste som förelöpare för oss (Heb. 6:20, 9:12, 10:19–20). I honom och genom tron på honom kan vi frimodigt och med tillförsikt träda fram inför Gud (Ef. 3:12).
