Det finns många som tränar och idrottar. Själv gör det också i viss mån. Och njuter av det. Det är ingenting syndigt i det. Tvärtom, kroppen, som är den helige Andes tempel, skall vårdas. Det är bra att ägna sig åt fysisk träning som bevisligen är bra för vår hälsa. Idrott skapar också gemenskap och kan fostra till laganda och disciplin.
Till sin unge medarbetare skriver Paulus: ”Kroppsövning är i någon mån nyttig”, 1 Tim. 4:8. Men han säger också att Timoteus inte skall glömma bort den allra viktigaste träningen, den andliga, som ”är på allt sätt nyttig”. Och så tillägger han ”den har löfte om liv, både för den här tiden och den kommande”. Genom ”övning i gudsfruktan” samlar man himmelska skatter och vinner en krans som håller i evighet. Att praktisera gudsfruktan kan vara att umgås med Bibeln och kristna vänner, att leva i daglig omvändelse och tro på Guds förlåtelse i Jesus Kristus, att vara engagerad för andra människors bästa.
Paulus kunde ibland ta bilder från idrotten för att beskriva det kristna livet. I 1 Kor. 9:24-25 talar han om en löpare som underkastar sig hård träning för att vinna priset i en tävling. Strax efter tar han exempel från boxning och visar på det meningslösa i att slå slagen i tomma luften.
För en idrottsman är koncentrationen av tankar och krafter riktade på en enda sak: Att segra. Men han måste också följa reglerna. ”Den som tävlar blir inte krönt med segerkransen, om han inte följer reglerna”, 2 Tim. 2:5.
Med hjälp av de här exemplen ville Paulus hjälpa läsaren att jämföra sig med den som deltar i en tävling och bedöma hur stort allvar det är med hans tro. Är det verkligen något som griper honom på samma sätt som en kommande tävling engagerar en idrottsman? Är den uppgift som Kristus gett honom så viktig och kär att han är beredd till uppoffringar på samma sätt som den som tränar för att vinna segerpriset? Särskilt när man tänker på hur mycket större sak det gäller för den kristne: En segerkrans som aldrig vissnar, 1 Kor. 9:25.
Idrott kan i bästa fall ge mycket, men den tar också mycket. Då måste man fråga sig om detta kan kombineras med ens tro eller är det något som konkurrerar bort Gud? Speciellt proffsidrotten har många baksidor: kommersialismen, stressen, brist på tid för annat, tävlingar under helger…
Jag känner kristna som för sin tros skull har avstått från tävlingsidrott, kristna som funnit en sund balans mellan idrott och kristet liv och människor som offrat allt för idrotten och förlorat sin tro. Hur prioriterar du?
Det är bra att sporra och peppa varandra till fysisk träning, men framför allt skall vi uppmuntra varandra till kärlek och goda gärningar. Vi är kallade till att tjäna varandra. Enligt Bibeln finns det egentligen bara ett område där vi ska tävla med varandra. Om det skriver Paulus: ”Överträffa varandra i inbördes hedersbevisning”, Rom. 12:10.
