Domsöndagen är en av de mest allvarsamma söndagarna vi har i kyrkoåret. Då påminns vi om att allt det vi nu ser ska en gång förgå och vi ska alla stå inför domen som Herren kommer döma över allt det onda som denna värld består av. Detta kanske låter som en hemsk dag. Men på samma gång som det är en dag fylld av allvar är det också en dag fylld av hopp.
För att Guds rike ska kunna komma fullt ut måste Gud nämligen döma synden. Det kan inte existera synd i Guds närhet, den måste bort på ett eller annat sätt. Och varje en av oss skulle på basis av våra egna handlingar förtjäna att bli evigt förkastade från Gud och hans helighet. Vi läser i en av söndagens Bibeltexter från Uppenbarelseboken 20:11-21:1
Och jag såg en stor vit tron och honom som satt på den. För hans ansikte flydde jord och himmel, och det fanns ingen plats för dem. Och jag såg de döda, stora och små, stå inför tronen. Och böcker öppnades, och ännu en bok öppnades, livets bok. Och de döda dömdes efter sina gärningar, efter det som stod skrivet i böckerna. Och havet gav igen de döda som fanns i det, och döden och helvetet gav igen de döda som fanns i dem, och var och en dömdes efter sina gärningar.Och döden och helvetet kastades i eldsjön. Detta, det vill säga eldsjön, är den andra döden. Och om någon inte fanns skriven i livets bok kastades han i eldsjön. Och jag såg en ny himmel och en ny jord. Den första himlen och den första jorden var borta, och havet fanns inte mer.
Vi kan se från texten att på domens dag så skall alla människor stå inför tronen. Både stora och små. Men vad är livets bok som det talas om i texten? Av det vi läser förstår vi att livets bok handlar om vem som tillhör Jesus och är hans lärjunge. Men hur ska vi veta att vi är Jesu lärjungar?
När vi talar om domedagen finns det inget mitt emellan mera. Det är antingen eller. Antingen finns man i livets bok eller så finns man inte. Vi kan vara säkra på att om vi är döpta och tror att Jesus har dött för våra synder och litar på att endast Han är vägen till Fadern så står också vårt namn i livets bok. Att vårt namn finns där är helt och hållet Jesu förtjänst och inte vår egen.
Därför handlar så mycket om kristendomen om förtröstan. Förtröstan om att endast få vila i Jesu nåd, förtröstan om att Gud verkligen älskar oss människor så mycket att han sände sin egen son. När vi slutar kämpa i egen kraft och låter oss sjunka ner i denna förtröstan finner vi också den djupa glädjen av att vara helt buren av Gud.
Så för den som tillhör Kristus finns det ingen fördömelse på domens dag. I stället får vi äntligen komma i Guds gemenskap och ta del av en ny himmel och en ny jord. En plats där synden har fått sitt straff och aldrig skall återvända och där vi får vara en del av den upprättade skapelsen eftersom vi här i livet fått ikläda oss Kristus och därför också fått dö och uppstå med honom.
