Du har fått en otrolig skatt, den kända tavlan som föreställer Mona Lisa. Men om du skulle vara på en barnträdgård tillsammans med 120 barn skulle tavlan helt säkert förstöras av de ivriga barnen. Vad gör du då? Bäst av allt skulle kanske vara att skaffa en monter och göra en säkerhetsanordning så att ingen kan förstöra tavlan.
Guds bud är som den här säkerhetsanordningen.
Gud har nämligen skapat en vacker värld och gett oss många goda gåvor, och för att vi människor inte skall förstöra dem har han satt upp vissa gränser. Buden är liksom en monter kring tavlan av Mona Lisa. Tavlan är de gåvor som Gud vill skydda och vi är de stökiga barnen.
Det andra budet till exempel, du skall icke missbruka Herrens, din Guds, namn. Det betyder att Gud har ett namn, en identitet. Och den vill han skydda. Därför bygger han ett staket runt sitt namn och säger att vi inte ska missbruka hans namn, utan använda det på ett bra sätt till goda önskningar och bön. För hans namn är heligt, och hans identitet är en gåva värd att skydda.
Det här gäller alla bud. De är ofta formulerade med ”du skall icke”, men kunde lika gärna vara ”du skall”, eller ”tänk på denna goda Guds gåva”.
Det femte budet “Du skall icke dräpa” vill skydda själva livet. Det säger att livet är gott, för det kommer från Guds hand, och det skall vi inte släcka. Varken i dess början, mitt eller slut. Men dessutom skall vi vårda denna gåva och ta hand om varandra på alla tänkbara sätt.
De två sista buden som börjar med “Du skall icke ha begär” lär oss att vara nöjda med det vi har. Att snegla på allt som grannen har är inte klokt. Förnöjsamhet är en stor gåva från Gud.
Och är det inte så att fastän vi tycker oss sakna mycket, både saker och immateriellt, har vi ändå den största trösten av allt? Nämligen honom som har övervunnit synd och död. Johannes skriver om honom: Men om någon syndar, har vi en som för vår talan inför Fadern: Jesus Kristus, den rättfärdige.
