Fråga: Att leva med en psykiskt sjuk människa kräver mycket tid men väcker också mycket känslor speciellt om det är en anhörig. Skall man skämmas och inte våga berätta för alla vänner om den som man mår dåligt över?
Det finns mycket svårt som kan drabba oss här i världen. En del svårigheter kommer som en följd av vårt eget handlande, alltså så att vi ”ställer till” det för oss själva. Exempel på det kan vara om vi kör mot rött ljus och krockar. Andra svårigheter eller sorger är sådana som vi inte alls kan påverka. Hit hör bland annat sjukdom och död, men även människors onda handlingar, typ våldsdåd och terror.
Då en familjemedlem insjuknar berörs hela familjen. Så står det också i Bibeln, där Guds församling – inte minst den lilla församlingen som är familjen – liknas vid en enda kropp: Om en kroppsdel lider, så lider alla de andra delarna med den (1 Kor 12:26).
Det konstiga är att vi inte så fort kommer att skämmas om någon i familjen bryter benet eller insjuknar i cancer. Vi oroar oss och sörjer, särskilt om det är en allvarlig sjukdom som drabbar någon i familjen. Men vi skäms inte. Däremot kan skammen infinna sej om någon i familjen drabbas av en psykisk sjukdom. Det är förmodligen ett arv från förr i tiden. Det är inte så länge sedan psykisk sjukdom faktiskt var skamfyllt. Man pratade inte om den och man stängde helst in den sjuka. Idag har mycket blivit bättre, både då det gäller vården av och inställningen till psykisk sjukdom. Med rätt vård kan många psykiskt sjuka idag leva meningsfulla liv.
Svaret på din fråga är alltså nej, du ska inte skämmas. Skammen gör oss tysta och du undrar om du vågar berätta för dina vänner om din situation. Jag skulle uppmuntra dig att göra det. Med det menar jag inte att du ska berätta åt alla du känner, men nog åt någon eller några. Du kommer att märka hur befriande det är att prata om det. Jesus säger att sanningen ska göra oss fria (Joh 8:32) och Bibeln lär att vi ska bära varandras bördor (Gal 6:2). Ingen kan hjälpa dej att bära din börda om ingen vet om den.
Jag skulle till och med uppmuntra dig att ta kontakt med någon själavårdare eller terapeut. På senare år har man också insett att vi har behov av att prata med andra som har liknande erfarenheter. Därför har man på en del orter ordnat anhöriggrupper, det vill säga grupper för dem som har någon familjemedlem som lider av psykisk sjukdom. Då samlas man kanske en gång i månaden och delar tankar och bekymmer med varandra. Redan det, att sådana grupper finns, säger något om hur svårt det kan vara då någon kär människa drabbas av psykisk sjukdom.
