I frågor till Ungitro har man undrat över hur man ska förhålla sig till olika sorters skräckfilmer. Kunde man tänka sig att en skräckfilm med inslag av demoner och djävulen är värre än en skräckfilm som enbart innehåller psykologisk skräck? Med det senare menas den typen av skräckfilmer som populariserades av regissören Alfred Hitchcock på 60-talet. Hitchcock använde sig av ”skrämmande människor” istället för övernaturliga fenomen och monster för att få håret att resa sig på biobesökarna.
För mig som inte är insatt i skräckgenren och har noll intresse av att se på skräckfilm vore det lätt att höja ett hyttande finger och varna för skräckfilmernas fördärvande inflytande! Jag vore i och för sig inte ensam, skräckfilmer har varit och väcker ännu idag kontrovers. Det är således inte endast en fråga som intresserat de religiösa.
Jag har endast en gång sett en skräckfilm. Jag åkte med mina kompisar på bio och trodde att vi skulle se en filmatisering om president Abraham Lincolns liv. Vad man glömt att berätta för mig var att filmskaparna hade tagit sig vissa friheter… I denna version hade vampyrer en stor roll i inbördeskriget. Ni kan tro att jag höll på att dö i biostolen när blodet stelnade efter att den ”helt normala” filmen tog sig en oväntad vändning med sin första plötsliga skrämselscen.
Ifall jag helt kallt hade fördömt skräckfilmstittande hade kanske någon insatt påpekat att skräckfilmsgenren i många fall blandar flera genrer, särskilt science fiction, fantasy och thriller. Gränsen mellan skräck och dessa genrer har ofta varit en källa till debatt bland fans och filmkritiker. Så vem skall klyva hårstrået när det är en skräckfilm eller inte? Om hur rör det sig om de svartvita skräckfilmerna från tidigt 1900-tal? Hur är det om man inte ens blir särskilt skrämd av dessa filmer?
Innan jag svarar behöver jag påminna läsaren om att mitt saldo inte är tomt när det kommer till filmer jag inte borde ha sett. Hur många actionfilmer har jag inte sett som absolut inte fört med sig några frukter att bära med sig in i det nya Jerusalem? Många, så jag vill inte ge ett svar utifrån en översittarställning, utan dela med mig av några råd från en medvandrare.
En av betydelserna för ordet synd är att missa målet. När du ser en skräckfilm kommer du då att missa målet för det goda? Hur påverkar dig filmen? För mig vore det verkligen inte uppbyggligt att kolla en skräckfilm. Jag är alldeles för ”faint of heart” när det kommer till skräckfilmer som amerikanerna skulle säga. Lätt skärrad skulle man grovt kunna översätta det med. Vilket betyder i detta fall att även efter att filmen är slut skulle jag säkerligen uppleva obehag och kunde störas av de bilder jag sett. Det betyder att en skräckfilm bara skulle ta och inget ge till mig. Den skulle störa min frid, glädje och trygghet.
Särskilt till dig som är ung och hamnar i en situation att ditt kompisgäng vill kolla en skräckfilm. Du har ingen skyldighet att behöva se den och du är inte mindre modig för det. Äkta mod i den verkliga världen handlar inte om att våga se skräckfilm, utan om att vågar stå upp för sanning, vara sig själv, och säga ifrån. Där är de flesta tyvärr för rädda. Rädda för att stå ut, förlora anseende eller jobb.
Jag skulle inte med gott samvete kunna råda någon att det är bra och gott att se en skräckfilm. Men om man nu mot förmodan tänker göra det så skulle jag ännu starkare avråda från att se på skräckfilmer som handlar om svartmagi och annat sataniskt och djävulskt. Som kristna vet vi att det finns onda andemakter och att sitta och gotta sig i/eller skrämma upp sig med folk som är besatta känns inte vettigt. Det okända lockar och det kan även det ockulta göra eftersom det är så ”märkligt” i brist på bättre ord.
Vill man veta något om den mörka sidan är det bättre att göra det på ett vettigt sätt. Med det menar jag läsa någon bok av någon kristen som drivit ut demoner. Ute på missionsfältet är det inte ovanligt att missionärer möter onda andemakter.
Det kan vara svårt att hitta vettig litteratur på detta område och själv känner jag bara till Antonius liv som jag kan rekommendera. Den handlar om munken Antonius som levde på 300-talet i Egyptens öknar. I den berättas bland annat om hur Antonius kämpar emot den onde. Djävulen såg att han ville leva ett liv helt överlåtet åt Jesus och försökte på olika sätt skrämma honom och få honom på fall. Antonius följde bibelsrådet stå emot djävulen, så skall han fly bort från er (Jak 4:7).
