Jag slötittade på videor på Youtube en dag och kom över en video med namnet ”Addiction” på videokanalen ”Charisma on command”. I videon förklarar Charlie Houpert hur beroenden kan ta sig till uttryck på många olika sätt. När vi först tänker på beroenden så tänker vi kanske på drogberoenden eller alkoholberoende. Dessa beroenden förstår de flesta ganska snabbt att inte medför något gott.
Sedan förklarar han att vi också kan hitta samma beteendemönster i oss själva som hos missbrukare även om det vi är beroende av inte har samma skadliga effekt. Som exempel tar han sociala medier. Många gånger när man bläddrar igenom flödet på Instagram fylls man av ångest, man vet att man för det mesta inte får ut något av det, men man gör det ändå. Det finns också sådana beroenden som uppstår från vad som från början är rent av goda saker. Exempelvis arbete och träning som i sig själv är någonting gott kan också bli ett beroende som stjäl all vår tid och energi så att vi inte orkar umgås med våra nära och kära. För att lösgöra oss från dessa beroenden påstår Charlie att vi behöver gemenskap, gemenskap med människor i vår omgivning, gemenskap med oss själva och gemenskap med naturen.
Även om jag anser att lösningen till problemet med beroenden inte är helt bibliskt så tror jag man kan dra paralleller till en del av den kristna lösningen på beroenden. Gemenskap med oss själva innebär enligt Charlie att vi hittar oss själva genom att reflektera över vilka drömmar och önskningar vi har. Vi som kristna kan bli medvetna om våra drömmar och önskningar genom att formulera dem som en bön till Gud, vilket vi också uppmanas till i Filipperbrevet (Fil. 4:6). Bönen är ett sätt att komma och att vara i gemenskap med Gud. Alltså genom att vi ber får vi gemenskap med oss själva och med Gud.
Efter att jag hade sett videoklippet blev det på något sätt så tydligt för mig att vi är skapade till en relation med Gud. Sätter vi något annat än Gud på första plats så innebär det avguderi men det är också skadligt för oss. Den kända kyrkofadern Augustinus skriver i sina bekännelser: ”Du, o Gud, har skapat oss till dig, och vårt hjärta är oroligt till dess det finner vila i dig”. Liknande ord hittar vi av psalmisten i Psaltaren 62:2: ”Endast hos Gud söker min själ sin ro, från honom kommer min frälsning.”. Det är som om vi hade ett Gud-format hål i våra hjärtan som vi gång på gång försöker fylla med allt möjligt världsligt som vill ge oss en falsk känsla av tillfredsställelse och trygghet. Men som psalmisten och Augustinus säger så är det från Gud som vi får den riktiga tillfredsställelsen och tryggheten. Vågar vi lita på att ENDAST hos Gud får våra själar ro?
