Fråga: Hur ska man förstå detta bibelställe rätt? ”Det finns ingen rädsla i kärleken, utan den fullkomliga kärleken driver ut rädslan, för rädsla hör samman med straff. Den som är rädd är inte fullkomnad i kärleken.” (1 Joh. 4:18) Jag är rädd för många saker i livet och har dessutom en rädsla för att hamna i helvetet som jag burit med mig ända från barndomen och som jag oftast inte tänker på men som gör sig starkt påmind ibland. Vad betyder det att vara “fullkomnad i kärleken”? Hur kan jag bli det och slippa vara rädd? (Frågan har bearbetats)
Tack för en viktig fråga! Jag tror att du inte är den enda som tänkt på den här frågan och känt en rädsla för helvetet. Jag ska försöka besvara frågan i tre delar: först ser vi närmare på bibelordet du nämner, sedan det du skriver om en rädsla som du haft sedan barndomen och till sist ska vi säga något om hur jag ”blir fullkomnad i kärleken” och slipper vara rädd.
Kärleken 1 Joh. 4
Bibelversen från 1 Johannesbrevet finns i ett sammanhang där Johannes skriver om kärleken (läs kapitel 4:7 framåt). Det som han framförallt vill lyfta fram här är Guds kärlek. I vers 10 förklarar Johannes vad det är för kärlek som han talar om: ”Detta är kärleken: inte att vi har älskat Gud, utan att han har älskat oss och sänt sin Son till försoning för våra synder.” Sedan fortsätter Johannes med att säga att eftersom Gud har älskat oss så högt är också vi skyldiga att älska varandra. Han visar på två mål som Guds kärlek har med oss: att vi ska älska varandra (v. 12), men framförallt att ”vi har frimodighet på domens dag.” (v. 17) För en människa som känner sin egen synd och egna brister och inte känner Jesus och Guds kärlek till oss människor genom Honom, är tanken på domens dag skrämmande. När jag känner Guds helighet och min egen syndfullhet inser jag att jag inte duger inför honom. Men när jag känner Guds kärlek – att Jesus Kristus har kommit för att försona min synd så att jag genom tron på honom duger inför Gud – då behöver jag inte vara rädd! Jesus Kristus och tron på honom befriar mig från rädslan för Guds straff.
Rädsla för helvetet från barndomen
Du skrev att du burit på en rädsla för att hamna i helvetet sedan barndomen. Det gör väldigt ont i mig att höra, Jesus älskar ju barnen och ville att man skulle föra barnen till honom för att välsignas av honom. Detsamma gör vi fortfarande när vi för barnen till Jesus genom dopet. Jag antar att dina föräldrar också har fört dig till Jesus när du var liten. I dopet blev du välsignad av honom! I Nya testamentet framställs barnen och deras barnsliga tro som förebilder för oss äldre (Mark. 10:15). Barn som är döpta, fått höra om Jesus och hans kärlek och lever i barnslig tro på honom ska inte behöva vara rädda!
Utan att känna till din historia måste jag konstatera att tyvärr har en del vuxit upp i sådana sammanhang där man från barndomen har fått höra en osund förkunnelse där rädsla och hot om helvetet har varit stark. Det kan skapa trauman för lång tid framöver. Ibland kan det lämna så djupa spår att man ännu långt senare i livet behöver tala med en själavårdare eller få professionell hjälp att bearbeta det man varit med om.
Hur blir jag fullkomnad i kärleken och slippa vara rädd?
Vi konstaterade tidigare att Guds mål med kärleken är att vi ska vara frimodiga (= inte vara rädda), på domens dag (eller någon annan dag för den delen). Men hur är det i praktiken? Jag tror att ingen människa helt är befriad från rädsla. Det är av den orsaken att vi som kristna har två viljor inom oss. Det här brukar kallas den gamla och den nya människan. Den nya människan är den del av mig som tror på Jesus, vill följa honom och leva enligt hans vilja. Den gamla människan är min syndiga natur som har lust till alla möjliga synder, är egoistisk och inte vill eller kan tro på Jesus. Som kristna märker vi av en kamp mellan de här två viljorna i oss: vi vill det ena men gör det andra. Det är som Paulus skriver: ”Det goda som jag vill gör jag inte, men det onda som jag inte vill, det gör jag.” (Rom. 1:19) När den gamla människan får övertaget förlorar jag min frimodighet, är svag i tron och börjar igen drabbas av rädsla. Därför är det viktigt att den nya människan får det som den behöver. Vi behöver på nytt och på nytt höra Guds Ord, evangeliet om Guds kärlek i Jesus Kristus för att bevaras i tron och frimodigheten.
Vi behöver få höra att han har försonat mina synder, att jag inte längre behöver vara rädd för helvetet utan kan vara frimodig på domens dag. Att jag genom dopet och tron tillhör Jesus och blir frälst (Mark. 16:16), att inget kan skilja mig från Guds kärlek.
Att sluta vara rädd är ingenting som vi ”bara” kan bestämma oss för. Det kan ske när budskapet om Guds kärlek i Jesus Kristus väcker tro och förtröstan i våra hjärtan. Här får vi ta Bibeln, gudstjänsten, syndernas förlåtelse och samtal med andra kristna till hjälp så att det kan ske med oss!
“Om Gud är för oss, vem kan då vara emot oss? Han som inte skonade sin egen Son utan utlämnade honom för oss alla, hur skulle han kunna annat än att också skänka oss allt med honom? Vem kan anklaga Guds utvalda? Gud är den som frikänner. Vem är det som fördömer? Kristus Jesus är den som har dött, ja, än mer, den som blivit uppväckt och som sitter på Guds högra sida och vädjar för oss. Vem kan skilja oss från Kristi kärlek? Nöd eller ångest, förföljelse eller svält, nakenhet, fara eller svärd? … För jag är viss om att varken död eller liv, varken änglar eller furstar, varken något som nu är eller något som ska komma, varken makter, höjd eller djup eller något annat skapat ska kunna skilja oss från Guds kärlek i Kristus Jesus, vår Herre.”
(Rom. 8:31-35, 38-39)
