FRÅGA: I Joh. 12:25 står det: “Den som älskar sitt liv förlorar det men den som hatar sitt liv i den här världen, han skall bevara det och vinna evigt liv.” Vad menas med det? Är det meningen att vi ska hata jordelivet? Ifall man älskar sitt liv får man inte leva evigt liv då?
Jag satt på ett arbetsmöte med uppdrag att svara på en fråga av jordisk natur, när jag fick den här frågan tillsänd per e-post. En jordisk fråga kan verka än så viktig, men betydelsen bleknar när saken ställs i ett evighetsperspektiv. Den här frågan gäller Jesu ord, det handlar om att vinna evigt liv eller förlora det. Det är en viktig fråga och jag skall utgående från Bibeln närma mig den från några synvinklar.
Livet på jorden. Evangelisten Lukas berättar om en kvinna, Marta, som gjorde sig bekymmer med mycket av det jordiska. Jesus sätter sakerna i sin rätta ordning: ”Bara ett är nödvändigt.” Systern Maria hade utvalt den goda delen, hon lyssnade till Jesu ord. Också Marta fick del av samma ord. Johannes berättar hur systrarna senare fick se när Jesus återuppväckte brodern Lasarus till livet. Marta fick ännu, tillsammans med syskonen, betjäna Jesus vid avskedsmåltiden i Betania. I Jesu gemenskap får det jordiska livet en fin betydelse.
Sammanhanget. Frågan kommer från tillfället när Jesus ridit in i Jerusalem. Stunden är kommen då han skall gå in i sitt lidande. Lärjungarna kommer och berättar om några greker som har en önskan, de vill se Jesus! Jesus svarar dem med liknelsen om vetekornet. Kornet är själv ett ensamt korn, men om det dör bär det rik frukt. Det ger nytt liv åt andra korn. Jesus kunde ha älskat sitt eget liv, men då hade han inte gett liv åt andra människor. Jesus älskade Faderns vilja och var lydig den, han gick vetekornets väg och dog för att ge världen liv. Så får också vi se Jesus, han kom för att ge världen nytt liv.
Egen vilja eller Guds vilja. Frågans kärna gäller vårt liv i den här världen. Vi människor har fått våra liv av Gud och han har en god mening med det. Ända sedan det första syndafallet har vi ändå en fiende som vill styra våra liv bort från Gud, och ställa egen vilja framom Guds vilja. Ett eget liv utan Gud leder till död. Fokusering på det egna jaget, dess begär, själviskhet och ett girigt sökande efter egen vinning här i världen leder livet på en olycklig väg. Paulus lär att ”ingen otuktig eller oren eller girig – en sådan är en avgudadyrkare – skall ärva Kristi och Guds rike”.
Gammalt och nytt liv. Jesus undervisar att en människa måste födas på nytt ovanifrån för att se Guds rike. Dopet och tron handlar om att få ett nytt liv, det eviga livet som gåva av Gud. Men också som döpta och troende kristna bär vi inom oss en del som har dragning till synd eller motstånd mot Gud och hans ord. Bibeln kallar den delen för ”vår onda natur”, ”köttet” eller ”den gamla människan”. Om den gamla delen tar makt över oss, hamnar vi tillbaka på det egna jagets onda väg. Därför undervisar katekesen ”att den gamla människan i oss skall dränkas genom daglig ånger och bättring och dödas tillsammans med alla synder och onda begärelser, och att sedan en ny människa dagligen skall uppstå och leva i rättfärdighet och helighet inför Gud för evigt.”
Älska eller hata. Vi skall inte älska det onda, inte den onda naturen, inte egoismen, inte synden inom oss. Det handlar om sådant som en dag går under. Från det perspektivet kan vi lätt förstå Jesu ord att den som älskar sitt liv i världen skall mista det.
Synden i den här världen får vi nog hata, den kommer från djävulen och den drar oss bort från Gud. Det gör också ”den gamla människan” i oss. Det ord som är översatt till ”hata”, har en vidare betydelse än det som vi normalt förstår med det känsloladdade ordet att hata. Det handlar om att ”inte älska” eller att sätta något i andra hand. Enligt Folkbibeln 2015 lyder Joh. 12:25 så här: ”…, men den som sätter sitt liv sist i den här världen ska bevara det till evigt liv.”
Älska Gud över allting. Vi skall inte hata det liv som Gud gett oss, inte heller den värld som är Guds underbara skapelse. Men vi skall lägga bort det som drar oss bort från Gud, dvs. all egen stolthet, själviskhet och girighet. Genom att bekänna vår synd och egna misslyckanden, dödas den gamla människan och vår egen stolthet liksom vetekornet i mullen. I stället får den nya människan liv av Guds nåd och förlåtelse, den förlitar sig på Jesus Kristus, hans liv, död och uppståndelse för vår skull. Det kan liknas vid en ny härlig planta som får leva i Guds och Guds barns gemenskap för att betjäna medmänniskorna här i världen.
Ingen fråga av jordisk natur kan bli lika viktig som Guds vilja att alla människor skall bli frälsta och komma till insikt om sanningen. Många människor lever ändå sitt liv utan Gud och utan hopp i världen. I sin strävan efter att uppfylla jordiska livsbegär dras många allt längre bort från Gud in i hopplöshetens bottenlösa träsk. Gud älskade ändå den i synd fallna och egoistiska världen på ett mycket speciellt sätt. Han utgav sin Son att dö för att alla människor skall få liv genom tron på Jesus Kristus. Livet återfår sin verkliga mening i livsgemenskapen med honom. Tron handlar också om att lyda honom, att hålla fast vid Jesus Kristus. Då lever du inte längre ditt eget liv, utan Kristus lever i dig. Det är att leva med härlighetens hopp.
Som sammanfattning kan vi konstatera att livet i Jesu efterföljd är ett liv värt att älska.
Jesus säger: ”Mina får lyssnar till min röst, och jag känner dem, och de följer mig. Jag ger dem evigt liv, och de skall aldrig någonsin gå förlorade, och ingen skall rycka dem ur min hand.” (Joh. 10:27-28)
