Du är aldrig ensammare än du upplever själv. Och du har heller inte mera sällskap än du själv upplever. Därför kan kändisar med miljontals följare ändå uppleva sig ensamma samtidigt som enstöringar kan må bra.
Jag har växt upp i en by där barnen sällan bekänner tron på Jesus. Av pojkarna i min lågstadie- och högstadieklass var jag den enda. Om det var denna orsak, eller andra, som gjorde att jag inte passade in, det vet bara Gud. Men i en större skola finns det flera andra klasser och man hittar ofta sällskap någonstans. Därför upplevde jag mig inte så ensam under denna tid, förutom tillfälligt. Särskilt bland andra kristna har det funnits en gemenskap som man kan falla tillbaka på. Men när jag rest har jag fått ställa mig frågan vad ensamhet är allt mera.
De former av ensamhet jag mött i Norden har till stor del varit att inte passa in. Men under min resa i Australien fick jag ett helt annat perspektiv på detta. När vi tog oss ut till en bondgård långt från civilisationen var Gud min enda vän. I vissa fall var jag hela dagen för mig själv, ända tills jag åt middag med bondparet på gården och Daniel, som jag reste med. Mitt mål var att känna hur det var för Moses att vakta sin svärfars får i öknen innan Gud gav honom uppdraget. Och det fick jag.
Ju längre tiden gick desto mera önskade jag andra perspektiv på livet. Jag höll mina egna tankar för sig själv, för ingen fanns runt mig. Och det fanns heller ingen annan som delade spontana idéer med mig. Arbetet tog all tid och det var en princip för vår arbetsgivare, även om han gav söndagarna lediga åt oss.
Är livet enbart hårt arbete tills man sänks ner i graven? Var är församlingens barn som leker utan orsak? Det frågade jag mig och förstod att Gud kallar mig tillbaka till Finland.
Även om jag nu talat om ensamhet på jorden finns det en form av ensamhet som prövat mig långt mera än allt jag tidigare nämnt. Känslan att Gud överger. Känslan att sakna mening med livet. Det upplevde jag i militären. Den känslan har format mig mera än något annat. Och det är min största tacksamhet idag.
Innan armén handlade min kristna tro mycket om mina känslor. Gud känns nära, alltså är han nära. Gud gav mig en inre känsla av frid, alltså har jag frid. Men i armén kände jag varken Guds närhet eller förlåtelse för mina synder. Därför kände jag mig mera ensam än någonsin.
Men i denna ensamhet lärde Gud mig att han alltid är nära, även när jag inte känner det. Jag får lita på Guds löften, för de står i Bibeln oberoende av vad jag känner. Och därför lärde Gud mig att läsa Bibeln just i armén.
