Texten är skriven av Eva Gädda under tiden hon och hennes familj bodde och arbetade som missionärer inom ett bibelöversättningsprojekt i Samburu, Kenya.
På mitt Instagramkonto finns ett foto av vår yngsta son när han utforskar vacker natur med en pinne i handen. Där finns också ett av min man och mig på väg nerför ett berg, ett av sjuåringens alster tillverkat i snickarboden, ett av den äldste när han håller koraller från vår resa till kusten. Det är små glimtar ur vårt vardagsliv som missionärsfamilj i Kenya, tusentals kilometer hemifrån.
Sociala medier är min kanal till mänskors vardag, och deras till min. Det är roligt att följa familjemedlemmars sommarsemester, kusinernas liv och vännernas övernattning i husvagn och jag diskuterar hellre aktuella ämnen via bloggar eller Facebook än inte alls. De små glimtarna som de publicerar ger mig en liten uppdatering om var de befinner sig och vad som pågår i deras liv. Vi följer varandra.
Någonstans där, bland allt följande av olika konton på Instagram, ekar Jesu egna ord om efterföljelse över mitt eget liv. De får mig att stanna upp, som Jesu ord så ofta får oss att göra när de träffar i rätt tid.
Det är okej att dela varandras liv på nätet, förstås. Det är okej att gilla och kommentera ett vackert foto, ett klokt blogginlägg, en statusuppdatering. Men om mänskor är de enda vi följer, riskerar vi att gå fel. Vi behöver påminna oss om det. Jag behöver påminna mig om det. För mänskor går fel.
”Följ mig!”, säger Jesus till sina lärjungar för tvåtusen år sedan, och detsamma säger han till mig och dig idag (Mark. 1:17). Han har inget eget Instagramkonto, skriver inga bloggposter, uppdaterar inte Facebook. Men hela hans liv finns nedtecknat i Nya Testamentet, och ögonblicksbilder saknas inte.
I en värld av efterföljelse, varför ska vi följa just honom?
Jesus är unik. Det finns ingen som han i världshistorien. Han är den ende som levt ett liv på jorden, med allt vad det innebär, utan att gå fel, utan att synda. Därför kunde hans liv fungera som betalning för ditt. Han har försonat dig med Gud. Det är unikt. Det kan ingen annan göra. Han är i första hand vår frälsare, men också vår mästare, vår lärare.
Så vad lär vi av att följa Jesus?
Vi möter ovillkorlig kärlek. Det är unikt. Vi möter nåd och barmhärtighet. Men vi möter också en blick som vill rikta våra egna ögon bort från oss själva. Var varandras tjänare, lär Jesus (Matt. 23:11). Älska varandra, uppmanar han (Joh. 13:34). Be, säger han (Matt. 7:7).
Men alla andra uppmaningar kommer utifrån hans första, den där om att följa honom. Allt det andra, det där med att älska, tjäna och be, det möter vi genom att gå i Jesu fotspår. Hans undervisning håller genom årtusenden, i motsats till de trender som florerar bland mänskor. Det som är inne idag är ute imorgon, men Jesu undervisning håller i evighet. Ibland är det gröna juicer eller proteiner och fett som presenteras som den ultimata livshållningen, ibland är det periodisk fasta. Jesus går utöver det, han är livets bröd, den föda som ger näring på riktigt. Han publicerar inte bara skogsstigar i motljus, han är själva vägen.
Vi är begränsade. Vi mänskor är begränsade. Vi strular till det. Att ägna all vår tid åt att följa varandra är att gå på en väg som ibland kommer att leda oss fel. ”En blind kan väl inte leda en blind?”, frågar Jesus (Luk. 6:39). Det finns ingen annan än Jesus som har levt ett liv, men inte misslyckats, inte syndat, inte fallit. Och därför är han värd att följas.
Att följa Jesus är något helt annat än att följa mänskor. Att komma till Jesus är att bli sedd, bekräftad, älskad och upplyft oberoende av hur väl man lyckats. Hans ”gilla” är inte godtyckligt och bottnar inte i vad du själv har att komma med. Du är en Guds skapelse, du är värd att älskas. Att komma till Jesus är att bli förlåten, friköpt till en evighet med Gud.
Vilken mänska kan ge oss det?
