Jag gick ut från en kristen broders lägenhet. Jag var besviken. Hur kan en människa hålla fast vid något som är så fel? Jag blockerar hans sociala medier och alla andra sätt han kan försöka nå mig på.
Alla har vi någon gång blivit besvikna. I vissa fall kanske det funnits ett missförstånd och i andra fall har det varit ren ondska som smugit sig in i hjärtat på vår nästa, eller oss själva. En naturlig reaktion på detta är att man vill ta avstånd från människan. Enkelt går det att blockera deras möjligheter att nå oss. Men frågan är varför vi vill något sådant?
För att vara tydlig: man behöver inte dela med sig av allt man gör till alla människor, tvärtom är det bra om vi får leva i fred i stora delar av våra liv. Men frågan är varför en kristen som syndat mot mig ska bli mera blockerad än indiern jag aldrig träffat? Jag menar, ifall jag blockerar en kristen syndare så att han inte ens finner min profil, fast vilken annan människa som helst kan se den, då får jag fråga varför jag handlar som jag gör.
När vi ser svagheter och fel i andra glömmer vi ofta en viktig del av den kristna tron: Det finns bara en himmel, och Gud har bara en församling på jorden. Ifall Gud har friköpt syndaren som jag blev så arg på, då ska jag inte skära bort honom från den församling jag själv är med i av nåd. Tvärtom får jag vara glad att Gud vill leda också den syndaren in på rätt väg. Kanske kommer han också visa mig att jag behövde en korrigering i min vandring.
Hur ska vi då göra med de svåra människorna i kyrkan? Vi kan inte kasta ut dem. Det vi istället får tänka på är att särskilt be för de svåra, att vi ska få den kärlek som Jesus hade när han offrade sig för oss medan vi ännu var syndare.
