Försoning. Vilket vackert ord. Kanske ser man bara djupet och skönheten i det om man på allvar varit med om processen som leder till försoning. Jag ser några glimtar av försoning just nu. Den finns i hyddbesöket vi blev bjudna till imorgon kväll.
Jag vet bara att den vän som en gång räknades som en av de närmare där jag bodde då, blev en människa som jag senare inte hälsade på och inte hade kontakt med. För att vi var på olika sidor. Och imorgon är vi bjudna dit på middag. Det är försoning. En delad måltid i Kenya betyder långt mera än bara en delad måltid. Den betyder vänskap, försoning och tillit.
Hur gott det är när bröder och systrar bor enigt tillsammans! Ja, det är verkligen gott! Jag tror inte man märker hur gott försoning smakar förrän man är där. När man är bittra fiender, eller bara i olika läger, har man kanske inte ens någon längtan efter en försoning. Man försöker bara strunta i den vänskapen. Men när man faktiskt når till en försoning så finns det inget vackrare. Och den brustna vänskapen kan bli bättre än den någonsin var.
Här tänker jag också på djupet i försoningen mellan oss och Gud. Hur vacker är inte den! Jag, som tycker att jag aldrig varit borta från Gud, med en helkristen uppväxt ser säkert inte djupet i denna försoning. Jag ser inte sprickan i hela sin fulhet. Men Gud ser det, han såg hur vackert det skulle bli i slutändan. De som var bittra fiender (Gud och människan) blev istället en enhet, kanske vackrare än före syndafallet. Och där i himlen väntar också den där festmåltiden, som är mycket mer än bara en festmåltid. Det är vänskap, försoning och tillit. Åtminstone.
