Jag hade känt mig nere en lång tid, och funderat mycket på vad jag vill göra när jag blir stor. Mitt arbete inom vården kändes alldagligt och ofta väldigt tråkigt. Jag ville göra en större skillnad i människors liv än att tillgodose de äldres behov som då hörde till mina främsta arbetsuppgifter.
En kväll när jag skulle hälsa på en äldre dam för att droppa ögondroppar i hennes ögon och ge kvällsmedicin kändes det extra motigt. Bara klockan skulle ticka lite snabbare så man slapp hem någon gång! Med en djup suck öppnade jag dörren och gjorde vårdsysslorna på rutin. När jag en stund senare satt på hennes rullator frågade jag hur dagen varit. Svaret var inte positivt. Tvärtom. Kvinnan var, om möjligt, ännu mer nedstämd än jag. Hon kunde inte för sitt liv begripa varför en gammal kvinna som är över nittio år och som saknar livslust ska behöva leva. Hennes högsta önskan var att få flytta hem till himlen.
Där befann vi oss i ett litet rum. En 95-årig kvinna som var mätt på livet och en 35-åring som var mätt på sitt yrke. Vi suckade ikapp.
Plötsligt fick jag en påminnelse från Herren att stilla oss inför honom istället för att sucka över tråkigheter. Vi bad tillsammans både ”Gud som haver”, ”Fader vård” och ”Herrens välsignelse”. När jag till sist bad att kvinnan skulle få sova gott i Jesu namn brast det för henne och med gråten i halsen tackade hon Gud att det ännu finns änglar bland vårdare.
Jag skämdes och kände mig långtifrån som en ängel. Jag skämdes över min negativa attityd. Jag skämdes över att jag tyckte att en vårdare har en alldaglig uppgift. Jag skämdes över att jag suckat medan jag utförde mina vårduppgifter.
Vi som vårdar och hjälper människor i våra yrken är ett redskap i Guds hand. Vi får ofta tillfällen att prata om Jesu kärlek, förlåtelse – ja Evangelium! – må vi bara ta dessa tillfällen i akt.
Jag tänker ibland på den där kvällen och är förundrad över hur Gud kan förvandla suckar till lovsång på ett ögonblick. När jag for hem från jobbet kände jag en djup tacksamhet till Herren för att han ville använda mig som sitt redskap.