Trettondagen har av gammal tradition kallats för Epifania, vilket betyder ungefär ”uppenbarelse”. Denna uppenbarelse syftar på att ljuset går upp, dvs. på att världens ljus, Jesus, föddes till världen för att inleda sitt försoningsverk. På trettondagen minns vi även de vise männen från österns länder som kom med gåvor för att hylla Jesus. De vise männen är i Bibeln de första hedningarna som hyllar Jesus. Därför har trettondagen också historiskt kommit att bli förknippad med mission.
När vi lyssnar till och tar till oss evangeliet om Jesus Kristus blir han ljuset i våra liv. Detta framkommer klart i det kända bibelstället i Johannesevangeliet 8:12 där Jesus säger: ”Jag är världens ljus. Den som följer mig skall inte vandra i mörkret utan ha livets ljus”. Varje kristen kan säkert vittna om hur mörka och svåra stunder i livet vikt undan i skenet av Jesu ljus. Även om det också för oss troende kan kännas som att vardagen ibland blir tung p.g.a. stress, sjukdom eller brustna människorelationer får vi lämna våra bördor åt Jesus och lita på att han tar hand om oss.
Som jag tidigare nämnde har trettondagen ofta förknippats med mission. Det här kan vi också förstå utgående från Johannesevangeliets 12 kapitel, där Jesus säger: ”Tro på ljuset, medan ni har ljuset, så att ni blir ljusets barn”. Som ljusets barn har vi ett ansvar att låta detta ljus lysa över våra medmänniskor. Detta kan t.ex. ta sig uttryck i form av vardagsmission. När vi lever ut vår tro i vardagen och tjänar våra medmänniskor får kanske någon som vandrar i mörkret se en glimt av det ljus som vi äger. I bästa fall kanske detta väcker ett intresse som leder till att människan i fråga får komma inför Jesus och påbörja sin vandring i ljuset.
Det här är dock ofta lättare sagt än gjort. Det kan hända att jag ibland inte alls har lust att tjäna mina medmänniskor eller stå fast för min tro. Jag kanske inte finns där för en vän som har det jobbigt, jag talar inte väl om min nästa och har inte mod att vittna om min tro för mina studiekompisar. Om jag försöker lysa i egen kraft misslyckas jag varje gång. Det här konstaterar också Jesus i sin bergspredikan när han utbrister: ”om nu ljuset i dig är mörker, hur djupt är då inte mörkret!”. Vårt eget ljus är alltså inget värt, det är i själva verket mörker. Men som tur är behöver vi inte förlita oss på vår egen förmåga. Vi får istället stämma in med David, som själv kämpat med mörkret inom sig, och förkunna: ”Ty du, Herre, är min lampa, Herren gör mitt mörker ljust” (2 Sam 22:29).
Som Jesu efterföljare behöver vi inte vandra i mörker, utan får i likhet med de vise männen vandra i ljus, i vår Herres och frälsares Jesu Kristi ljus.
