Herrens bud och kyrkans ämbete – del 2/3

1. Kor. 14:33b-38

“(33b) Liksom kvinnorna tiger i de heligas alla för­sam­lingar (34) skall de tiga i era för­sam­ling­ar. De får inte ta­la utan skall underordna sig, som också lagen sä­ger. (35) Vill de veta något, skall de fråga sina män där hem­ma. Ty det är en skam för en kvinna att tala i för­­sam­­lingen. (36) Är det kanske från er Guds ord har gått ut? El­ler har det kommit bara till er? (37) Om nå­gon menar sig vara profet eller andligt ut­rustad, skall han inse att det jag skriver till er är Herrens bud. (38) Men om nå­gon inte erkänner detta, är han själv inte er­­känd.”

   Av citatet framgår att redan i Korint så tidigt som på 50-talet ha­de “kvinnopräster” upp­trätt i den ge­men­sam­ma guds­tjäns­ten, även om alla andra församlingar har praktiserat den rätta, apos­toliska linjen (v. 33b). Att ‘tala’ (v. 34) avser un­der­vis­ning­en, inte t. ex. ‘sladder och pladder’ som enstaka vec­ko­tid­­nin­gar ännu i dag med fullt allvar låter påskina. Så­da­na prob­lem skul­le säkert ha förekommit ibland också i andra för­sam­lin­gar, dess­utom in­te bara mellan kvinnor! Några ringa för­se­el­ser mot den allmänna ordningen skulle för öv­rigt in­te hel­ler förtjäna den ytterst stränga hotelsen som aposteln nu i v. 38 fram­för. Han vill använda hela sin auk­to­ri­tet som Herrens bud­bä­rare för att förändra situati­onen i Ko­rint. Det måste därför vara fråga om kyrkans läroämbete.

   I antiken har lärare (senare också predikanter) utnyttjat lite oli­ka undervisningsmetoder jäm­fört med dem vi har i dag. Un­der­­vis­ning­en sked­de of­ta med hjälp av frågor och svar: läraren frå­­gade och eleverna svarade. Så har t.ex. Sok­­rates och Pla­ton gått till vä­ga på sin tid. De har stän­digt på nytt ställt pre­ci­sa frå­gor till sina åhö­rare och efter deras svar fort­satt med and­ra frågor tills saken var klar. I själva verket an­vänder ju M. Lut­hers Lil­la Katekes samma me­tod. Han upp­re­par frågan “vad är det?” (eller liknande frågor) i var­je hu­vudstycke. Ock­så i Korint har ett sådant sätt att undervisa för­samlingen varit i bruk. Därför mås­te Paulus förneka kvin­norna rätten att stäl­la frå­gor vid för­sam­ling­ens ge­men­sam­ma sammankomster. Han fruk­tar att i detta speciella fall kan deras (sä­ker­ligen i och för sig befogade) läng­tan efter dju­pa­re in­­sikt­er i den kristna tra­ditionen lätt miss­förstås som ett slags ut­övande av lä­roäm­be­tet, något som han alltså tydligt vil­l und­vi­­ka. Därför skall kvin­norna samta­la med sina män där hemma, om de önskar veta än­nu mera om en viss lä­ro­punkt (v. 35).

   I likhet med v. 33b frånkänner Paulus i v. 36 den kristna lo­kal­försam­ling­en i Korint be­fo­gen­heten att age­ra på eget ini­ti­a­tiv i denna fråga. Guds ord har inte gått ut från Korint utan från Jerusalem, vars praxis med alla de heliga apostlarnas auk­to­ri­tet därför blir normerande för hela kyr­kan. Inte heller har Guds ord kommit bara till Korint utan också till flera andra stä­­der, vil­ka alla utan undantag följer den apostoliska ord­ning­en. De krist­na i Korint får alltså inte upp­hö­ja sig själva över den san­na, allmänna ordningen. De måste däremot rätta sig ef­ter den.

   Eftersom församlingen i Korint präglades av en stark “ka­ris­ma­tisk” grundton, framhäver Paulus uttryckligen att inte ens en ny uppenbarelse, något slags högre kunskap genom pro­fe­ti­an räcker för att kullkasta den av honom utfärdade be­stäm­mel­se. Bakom hans auktori­tet står inget mindre än “Her­­rens bud” (v. 37). Jesus Kristus har be­full­mäk­tigat honom att fastställa ord­ningen om kyrkans lä­ro­äm­be­te. Om en karismatiker (el­ler vem som helst) hyser en annan åsikt och lär på ett annat sätt, gör han detta med risk att för­lo­ra evigt liv (v. 38). I ljuset av utvecklingen i våra församlingar un­der de senaste de­cennierna lägger Paulus här fram en vitt­syf­tan­de förutsägelse. Det är först den senaste kyr­kohistorien som av­­slöjar vikten i hans ord. Utifrån dagens perspektiv är det sist och slut­li­gen inte alls svårt att för­stå varför aposteln reagerade så oerhört starkt. Han var en pro­fet!

   En sak måste ytterligare noteras: 1. Kor. 14:33b-38 (liksom ka­pitlet i sin helhet) be­hand­lar sär­skilt ordningen i gudstjänsten (se kontexten). Aposteln tillåter alltså inte att kvinnan skul­­le pre­­di­ka eller leda liturgin. Han reglerar inte närmare för­sam­ling­­ens andra sam­man­kom­ster. Följaktligen gäl­ler budet att ‘ti­ga’ na­turligtvis inte “vanligt” umgänge mellan de krist­na, barn- el­ler ungdomsarbetet, själavården etc. Sådana uppgifter kan kvin­­nor åta sig utan att de därför skulle råka i kon­flikt med den apostoliska traditionen. Det är med andra ord in­te fråga om en motsägelse från vår sida, om kvinnorna än ‘ti­ger’ än ‘ta­lar’.