Bönen är bekant för så gott som varje kristen. Många har redan som små fått lära sig att be aftonbön och Fader vår, och bönen är en naturlig del av det kristna livet både i hemmet och när kristna samlas. Trots att bönen i sig själv är bekant för de flesta, kan vi ofta uppleva utmaningar i våra böneliv. Den onde frestar oss med att vår bön inte är tillräckligt from, eller att Gud ändå inte hör vår bön. Dessutom får vi kämpa med vårt syndiga kött som alltjämt hittar på ursäkter för att slippa be och vill locka oss till andlig lathet. För att lättare kunna stå emot dessa angrepp kan det vara nyttigt att vi påminner oss om några bibliska grunder för bönen.
Till att börja med är det viktigt att komma ihåg att vår bön inte är en självständig produkt av vår egen andlighet. En äkta bön kan nämligen endast formuleras i ett hjärta som först fått höra evangelium. I Lukasevangeliet 11 kan vi läsa om hur vår Fader i himlen ska ge den helige Ande åt dem som ber honom. Den helige Ande, som är sanningens Ande, leder oss i sin tur i bön som behagar Gud, också när vi själva inte ens vet vad vi behöver be om (Rom 8:26). Bönen är alltså i likhet med Guds alla andra goda gåvor hans verk i oss. Vi får ta emot den helige Ande, som vi behöver för att kunna be, i ordet och sakramenten. Det är alltså först och främst till nådemedlen vi ska söka oss för att finna styrka och vishet att be.
När vi på så sätt har fått ta emot den helige Ande, behöver vi inte heller bekymra oss för om vår bön är tillräckligt from. Bönens kraft hänger nämligen inte på bedjarens egen rättfärdighet eller fromhet. Gud har förberett en väg till gemenskap med honom, genom att försona världen med sig själv genom sin son Jesus Kristus (2 Kor 5:19). När vi som troende och döpta kommer inför Gud i bön är det inte som främmande syndare, utan som Guds älskade barn (Ef 2:19). Tack vare Jesu försoningsverk har vi rätt att be i Jesu namn, och då kan vi också vara säkra på att Fadern hör oss. Vi kan därför i bön tryggt kasta alla våra bekymmer på honom och lita på att han har omsorg om oss. (1 Pet 5:7).
Det är alltså väldigt viktigt att vi är uthålliga i bönen även när vi inte känner för det eller tvivlar, eftersom det är i enlighet med Guds goda vilja och löften. Luther sammanfattar skickligt bönens kärna i stora katekesen: ”ingenting är så nödvändigt som att ständigt ansätta Gud med åkallan, rop och böner om att han ger, upprätthåller och förökar vår tro och vår uppfyllelse av de Tio buden, samt undanröjer allt som ligger i vår väg och hindrar oss från det.”
