“Tänk att det här är normalt nu?” tänker jag ofta när jag går in i en butik och vant sätter på mig mitt munskydd och ser på alla andra som också bär tygstycket framför munnen.
I ett år nu har vi gått och stått i en global pandemi som på olika sätt har påverkat oss. För en stor del av världens befolkning är det även första gången vi tvingats böja oss för något som vi inte har kontroll över, vilket känns främmande när vi lever i ett så privilegierat land som Finland. Det känns svårt för oss att inse att ingen av oss vet hur länge hela situationen kommer hålla i sig, ingen vet vilka konsekvenser som kommer komma utav allt och vi får helt enkelt bara vänta ut det.
Jag vet inte hur det är med dig, men ibland känns det som om den härjande stormen håller på att bli normen.
Så kan det också kännas i våra personliga liv ibland, som att den obekväma situation vi befinner oss i aldrig vill ge vika för en ny morgon. Nu som då sitter vi alla i båtar, guppandes på ett okänt hav utan land i sikte. Vare sig det är en tung tid av svårigheter i relationer eller längtan efter något nytt som aldrig vill visa sig på horisonten, så sitter vi där utan att veta slutdatumet. Det är kanske det jobbigaste med hela situationen, att inte veta hur länge vi ska vänta och det kan göra oss desperata och ångestfyllda och fresta oss till att vilja lösa problemen på egen hand, istället för att lita på att Jesus är för oss.
Det får mig att dra mina tankar till både berättelsen om Noa och versen i Hebreerbrevet 10:23 där det står, “ Låt oss orubbligt hålla fast vid hoppets bekännelse, ty den som har gett oss löftet är trofast”.
Har du tänkt på att Noa på många sätt var den första att genomgå en nedstängning av världen, och han hade ingen aning om hur länge den tiden skulle fortsätta eller hur landet vid horisonten skulle se ut. Men Noa litade på Guds löfte om att han alltid skulle förse dem med en framtid bortom arken och det kaos de hade lämnat.
Under de här säsongerna av olidlig väntan i våra liv, får vi komma ihåg att vi behöver aktivera oss i vår väntan genom att aktivt flytta oss från vårt ängsliga väntande till hoppfull förtröstan på att Gud kommer att komma till undsättning. Han kommer och Han är aldrig för sen.
När vi flyttar oss från väntan i rädsla till förtroende på att Gud vet vad Han gör ändrar vårt perspektiv och vi kan med nya ögon se vad Gud gör i våra liv och i världen. Gud har alla situationer under kontroll och vi får luta oss tillbaka i säkerhet på att Han är den som styr båten.
Efesierbrevet 1:18 “Jag ber att era hjärtan skall upplysas, så att ni förstår vilket hopp han har kallat er till och hur rikt på härlighet hans arv är bland de heliga.”
