Något av det som jag ser mest framemot med himlen är att få krama om Jesus riktigt ordentligt och se hans ansikte. Vilken härlig kram det kommer att vara och vilken underbar syn att få se hans ansikte. Då får jag äntligen se honom med mina ögon som jag här nere på jorden har trott på och satt allt mitt hopp till.
Huden på min kropp längtar ofta efter att få känna hur Gud omsluter mig på alla sidor, mina ögon längtar ofta att få se Jesus sitta på tronen i all sin härlighet. Därför älskar jag dessa ord från Hebréerbrevet 14:16 ”Låt oss därför frimodigt gå fram till nådens tron…”. Men ofta har jag funderat hur jag som är så syndig skall våga gå frimodigt fram till Gud som är så helig? I Gamla testamentet berättas det om att när Guds ark skulle föras in till Jerusalem så råkade en man som hette Ussa röra Guds ark och han dog. Han stötte till arken när oxarna som drog vagnen snavade. Varför dog Ussa? Därför att han kom i kontakt med Guds helighet, att som människa i sig själv komma i kontakt med Gud är som att försöka röra vid solen.
Många gånger i mitt liv snavar jag på min livsvandring. Det är lätt att våga gå frimodigt fram till nådens tron när allt har gått bra men när man känner av sin syndfullhet är det skrämmande. Men jag vet ju att det inte är p.g.a. mig själv som jag kan komma inför Gud, och jag tror ju att jag är här på jorden är samtidigt rättfärdig och syndig. Så hur skall jag göra för att våga sätta mina känslor åt sidan och varje dag våga komma inför Gud oavsett vad mina känslor säger?
Ussa skulle inte ha behövt dö, för Gud hade gett föreskrifter om hur arken skulle transporteras så att en olycka som den som beskrivs inte skulle ske. Gud hade ordnat ett sätt för människan att komma i närhet av sin helighet. Jag kan komma inför Gud utan att förgås om jag är iklädd Jesus, för han är ju rättfärdig. Jag blev i dopet iklädd Jesus, och i nattvardens bröd och vin har jag fått äta hans kropp och blod och blivit ett med honom och fått mina synder förlåtna.
Så hur gör jag får att frimodigt våga gå inför Guds ansikte som jag så längtar efter även de gånger jag känner min syndfullhet. Jag tänker på mitt dop och nattvarden, där slänger jag mitt ankare så att mina känslor inte kan föra mig hit och dit. Jag har en plansch i mitt rum av en dopgrav. Jag brukar titta på vattnet i den och låta den bilden påminna mig om att jag också har blivit döpt och då blev iklädd Jesus. Sen så brukar jag gå tillbaka i mitt minne till högmässan i kyrkan. Jag ser framför mig hur jag äter brödet och dricker vinet och tänker på de ord som prästen i min församling säger: ”Jesus säger den som äter min kropp och dricker mitt blod har evigt liv, gå i frid”.
