FRÅGA: Exakt hur avgör man om en text (t.ex. Bibeln) eller ett budskap härstammar från Gud(ar)? Vilka är alltså kriterierna för att avgöra om en text är ett meddelande från Gud(ar)?
Och hur motiveras dessa kriterier? I denna fråga kan man inte använda sig av t.ex. Bibeln eller Koranen, eftersom vi antar att vi ännu inte vet om dessa böcker är gudomliga. Vi måste väl till slut konstatera att kriterierna är mänskliga påhitt, d.v.s. att det i slutändan är människan som bestämmer vad som är gudomligt.
För att kunna svara på din fråga tror jag att det är lättast att börja med att ta fram vissa premisser som alla kan godta som förutsättningar för att bestämma om något är sant eller falskt i allmänhet.
När det gäller brottsmål har vi en metod som hjälper oss att avgöra ett fall, nämligen att använda oss av ögonvittnen. Tänk er att Pelle i tingsrätten hävdar att Olle har stulit hans bil, vilket Olle förnekar. Men så råkar Kalle ha bildbevis som visar när Pelle skuffar sin bil nerför ett stup i havet. Då faller alla Pelles argument, och åtalen mot Olle kan läggas ner, tack vare ögonvittnet.
Bibeln och Koranen måste själva komma till tals när man avgör deras öde, precis som i ett domstolsmål, där alla parter får komma till tals. Man måste lyssna på vad de säger om sig själva och på vilka grunder de kan säga det de säger, alldeles som man prövar sanningshalten i fallet med Pelle och Olle.
Från allra första början har det redan i Moseböckerna (böcker som också Koranen erkänner som inspirerade) varit väldigt viktigt att betona att ett mål inte skall avgöras om det inte finns två eller tre vittnen (se 5 Mos 19:15). Därmed kan det alltså inte heller vara godtyckligt vad man hävdar och säger å Guds vägnar, det måste finnas vittnen som bekräftar sanningen.
Det var just detta som förargade de laglärda när Jesus diskuterade med dem (se Joh 8). Ur deras perspektiv var Jesus en bedragare född i äktenskapsbrott, medan Jesus själv hävdade sig vara av gudomligt ursprung. Han menade att han kommit från himlen och att han fanns till innan Abraham fanns till. Om han har rätt är det väl all orsak att vi tror på honom och hans förståelse av vad som är inspirerat Guds ord, och vad som inte är det? Om han har fel – såsom de judiska ledarna trodde – kan vi väl närmast betrakta honom som en falsk profet?
”Fariseerna sade till honom: ”Du vittnar om dig själv. Ditt vittnesbörd är inte giltigt.” Jesus svarade: ”Även om jag vittnar om mig själv, är mitt vittnesbörd giltigt, eftersom jag vet varifrån jag har kommit och vart jag går. Ni vet inte varifrån jag kommer eller vart jag går. Ni dömer på människors vis. Jag dömer ingen. Och även om jag dömer är min dom rättvis, eftersom jag inte är ensam, utan Fadern som har sänt mig är med mig. Också i er egen lag står det skrivet att vad två människor vittnar är giltigt. Jag är den som vittnar om mig själv. Om mig vittnar även Fadern som har sänt mig.” (Joh 8:12-18)
Den kristna uppfattningen om vad som är sant och inspirerat av Gud beror på Jesus och vem han säger sig vara. Vi tror att han är den han är, därför att han var ytterst noga med att välja lärjungar och vittnen som skulle gå med honom. Han ville att hans ord inte skulle förvanskas. De skulle kunna kontrolleras av andra i den närmsta kretsen. Till skillnad från Muhammed, som själv berättade om sina syner och uppenbarelser utan att han hade ögonvittnen eller lärjungar som intygade detta, har det som Jesus sagt bevarats av flera evangelister och apostlar, sådana som var ögonvittnen. Jämför med denna text:
Det som var från begynnelsen, det vi har hört, det vi med egna ögon har sett, det vi skådade och med våra händer rörde vid – om Livets Ord är det vi vittnar. Ja, livet uppenbarades, vi har sett det och vittnar om det och förkunnar för er det eviga livet, som var hos Fadern och uppenbarades för oss. Det vi har sett och hört förkunnar vi för er, för att också ni skall ha gemenskap med oss. Och vår gemenskap är med Fadern och hans Son Jesus Kristus. (1 Joh 1:1-3)
Jesus var alltså, enligt flera ögonvittnen, den han sade sig vara. Det han sade och gjorde bekräftade för dem att han var den som de profetiska böckerna talade om.
Det var inte några utstuderade myter vi följde, när vi förkunnade för er vår Herre Jesu Kristi makt och hans ankomst, utan vi var ögonvittnen till Jesu majestät. Ty han blev av Gud, Fadern, ärad och förhärligad, när en röst kom till honom från den upphöjda Härligheten: ”Denne är min Son, den Älskade. I honom har jag min glädje.” Den rösten hörde vi själva från himlen, när vi var med honom på det heliga berget. Så mycket fastare står nu det profetiska ordet för oss, och ni gör rätt i att hålla er till det som till ett ljus som lyser på en mörk plats. (2 Petr 1:16-19)
Utvalda ögonvittnen såg alltså profetiska ord bekräftas av Gud själv. Historiskt. Det var alltså inte en syn som bara en person såg (som Muhammed), utan flera såg det samtidigt. Så mycket fastare är då de profetiska orden om Jesus! Jesus är på riktigt. Hans syn på Bibeln var knivskarp. Han omfattade den judiska synen på inspirerade böcker: Man fick inte ta bort eller ändra på något i Guds ord och det var en avgränsad mängd böcker. Det fanns alltså en bestämd ram. Denna syn gavs sedan vidare till hans apostlar. Det gällde redan på Jesu tid (se 2 Tim 3:15-16).
Det är ur detta perspektiv man måste förstå hur de judiska och kristna heliga skrifterna accepterats som inspirerade. Man har inte röstat om dem som i en vanlig demokratisk omröstning, utan man har kontrollerat om de håller streck. Bibelns böcker ansågs efter denna kontroll vara gudomligt inspirerade skrifter som kan härledas till ögonvittnen, det vill säga, man kom fram till att det inte är påhittade saker. I en domstol röstar man inte godtyckligt fram den skyldige, utan man prövar. Så skedde också när Bibeln blev till. Vid slutet av andra århundradet hade nästan alla Nya testamentets böcker accepterats. I öst var man osäkra på några böcker som accepterats i väst, och vice versa, men snart hade man nått enighet om Nya testamentets 27 böcker. Ser man på vilka stora lärostrider som funnits, är det att betrakta som Guds Andes ledning.
Jämför man Bibeln med t.ex. Koranen kan vi konstatera att Bibeln kan prövas, medan Koranen inte kan prövas på samma sätt, den ska man blint tro utan prövning. Men trots detta vill jag ännu tillägga att det också finns sådana som trots prövning och trots goda logiska skäl att tro på Bibeln inte är övertygade om Bibelns gudomlighet – för att de inte låter den Helige Ande öppna Bibeln för dem. Be att den Helige Ande ska visa dig hur du ska tänka om de här frågorna och be honom öppna Bibeln för dig, så kommer du att bli bönhörd (Luk 11:11-13).
