Nu följer en skriven intervju med Torvald Hjulfors, om vad det kan innebära att vara predikant i LFF, och vad han tycker är viktigt i predikouppgiften. Han har fått frågorna via mail.
Vem är du?
Jag heter Torvald Hjulfors och är 65 år gammal. Jag är född i Kållby och har efter studietiden flyttat tillbaka till hembyn. Jag blev student från Jakobstads gymnasium år 1975 och tog klasslärarexamen vid Pedagogiska fakulteten 1979. Jag har arbetat som lärare i 37,5 år varav 34 år som rektor. Ytterligare kan tilläggas att jag verkat som söndagsskollärare i Flynängens bönehus i 24 år och sedan år 2015 verkar jag också som predikant i bönhuset. Därtill har jag fått förtroendet att fungera som ordförande för LFF sedan 2019. (mandatperioden avslutas 2022)
Vad innebär uppgiften som predikant?
Den viktigaste uppgiften är ju givetvis att föra ut evangeliet om Jesus Kristus världens frälsare. I första hand gäller ju det att predika i det egna bönhuset och efter något år har det kommit inbjudan att predika i andra bönhus i vår omnejd och även i Sverige och Norge. Genom LFF:s verksamhet i Borgå stift har jag också fått möjligheten att predika vid ett antal gudstjänster i olika kyrkor i stiftet. Det är en verksamhet som givetvis bromsats i stor utsträckning av pandemin, men vi hoppas kunna återuppta denna verksamhet igen. Som predikant håller jag regelbundet andakter vid två åldringshem här i Pedersöre och därtill kommer ett par andakter per år i radio LFF. Jag har också fått glädjen att bli inbjuden till bröllop där de unga tu velat att en andakt ska vara en del av deras bröllopsfest. Det är ju verkligen glädjande när unga par vill börja sitt gemensamma liv i Jesu namn. Som predikant är man en mera eller mindre offentlig person och det betyder att enskilda människor som har bekymmer kan ta kontakt för att diskutera eller för själavård.
Hur gick det till när du valdes till predikant?
Processen är grundlig och tar rätt lång tid, drygt ett år. Först besluter man på årsmötet i bönehusföreningen att börja sökande efter en predikant (eller flera) och saken lämnas som förbönsämne för alla medlemmar. Därefter riktas en förfrågan till alla församlingsmedlemmar där de anonymt får ge namnförslag på tänkbara kandidater. Efter detta samlas äldstegruppen (dvs. ca 30 st., äldre män, i bönehusföreningen i Kållby som fyllt 50 år) som diskuterar namnförslagen. I äldstegruppen sker efter några möten en omröstning med slutna sedlar där de så kallade ”finalister” utses. Av finalisterna väljer man 1-3 personer som kallas till personligt samtal för att utreda lämplighet och villighet att åta sig uppgiften. Ärendet förs sedan till nästa årsmöte där det egentliga valet förrättas. Kort efter årsmötet hålls en välsignelseakt i bönhuset där predikanten med händernas påläggelse blir välsignad till predikant inom LFF.
Vad är viktigt i predikouppgiften?
Det viktigaste är troheten mot Guds ord. Ordet får inte ändras trots att det verkar stå i strid med vårt mänskliga förstånd. Vi ska predika Kristus, det vill säga att var och en bör ta emot Jesus som sin personliga Frälsare, eller det som Jesus säger i missionsbefallning: predika omvändelse och syndernas förlåtelse. Det betyder att Guds stränga lag också måste predikas för att de som vandrat bort från Gud ska inse omvändelsens nödvändighet.
En predikan bör formuleras med lättförståeliga ord och uttryck så att även barnen kan förstå. (Jfr. Luthers ord) En predikan bör enligt mig vara högst 40-45 minuter för att åhörarna ska orka koncentrera sig och följa med. Predikanten bör hålla sig till texten eller temat han predikar över.
Slutligen är det kanske allra viktigaste att predikanten själv är en flitig läsare av Guds ord, så att Gud har möjlighet att verka genom honom.
Några viktiga bibelställen.
Rom 3:23-25, Rom 1:17 och hela kapitel tre påminner mig om hur Martin Luther kämpade att med egna gärningar för duga inför Gud, men då han förstod innebörden av dessa ställen kunde han kapitulera och vila i nåden. Jag tycker att det är befriande att inse att ” alla har syndat”, men vi är friköpta av hans nåd. Det betyder att vi inte har rätten som fariséen i templet att se ner på andra och tycka att vi är bättre än andra människor. Vi behöver alla ta emot Jesus i tro och lydnad och vi är alla beroende av hans nåd för att komma till himmelen.
2 Mos 16: 11-36. Texten handlar om hur Israels barn fick äta manna under hela ökenvandringen. Då man läser texten tänker jag, att nog måste det ha varit tråkigt och i längden oaptitligt att dag efter dag ät precis samma mat. Menyn var densamma under fyrtio år och nog kan förstå att människorna tyckte det var trist och enahanda, men förunderligt är det att israeliterna som åt denna kost blev så friska och starka så att de kunde erövra Kanaans land. Jag tror att det är på samma sätt då vi predikar Kristus, tron på budskapet om korset, synd och nåd är för många ett och detsamma. En del kanske tycker att vi hela tiden talar samma sak och andra kanske tröttnar och söker sig till ställen med mera varierande meny. (budskap) Ändå är det endast tron på Jesus och och syndernas förlåtelse i hans namn och blod som en gång ska föra oss in i det himmelska Kanaan. Jag behöver själv ofta påminna mig om detta.
