Ute på missionsfältet kommer det smärre perioder. Det var under en sådan som jag mer aktivt började söka mig ut i vildmarken. Jag sökte lugnet, men framför allt sökte jag Gud. Varje gång jag traskade iväg hoppades jag få uppleva det stora gudsmötet. Om det finns någon plats som vore lämplig för att få uppleva sin första vision eller hänryckning så vore det väl ute på de vida slätterna i Afrika. Likväl mötte jag varken änglar eller såg någon brinnande buske. Inte heller denna gång tycktes det vara det som jag behövde. Hade det varit det hade Gud gett mig det. Mina promenader liknade mera gudsmötet som Elia hade, Gud var i den svaga susningen. Även om jag gärna hade velat få en vision, fick jag ändå det jag behövde varje gång, en stund av vederkvickelse.
Med mig bar jag det blodröda bönearmbandet, knutet enligt traditionens sed, skapat för att hjälpa en att be den slitstarka Jesusbönen: Herre, Jesus Kristus, Guds Son, förbarma dig över mig syndare. Bönen om förbarmande handlar om mer än enbart bedjandet av förlåtelse för verksynder. Bönen sträcker sig längre. Det är en bön om befrielse från de missriktade passionerna, inkröktheten, lusten till synden och fall orsakad av livets prövningar.
Det är en bön om befrielse från syndens konsekvens. En bön om renande. Saliga de renhjärtade, de skall se Gud. En bön om att helgelsen inte skall avstanna, utan att Guds löfte om att bevara oss skall gå i uppfyllelse i våra liv. En bön om att Gud i Jesus Kristus skall ge oss allt vad vi behöver (Fil 4:19), att han som förmår bevara oss från fall och ställa oss inför sin härlighet, fläckfria och jublande skall göra det (Jud 1:24).
Om vi inte tar hand om det andliga livet sotar våra hjärtan igen av synden och bekymmer. Den goda säden faller enbart på stenig mark och bland tistlarna. De trodde bara till en tid, och i frestelsens synd kommer de på fall… de som har hört ordet men som mer och mer kvävs av bekymmer, rikedom och njutningslystnad och aldrig bär mogen frukt.
Hur gör vi då för att inte sota igen i våra hjärtan? Vi behöver leva i dopets nådesförbund. Dopets levande vatten renar och förhindrar att vi sotar igen. Att leva i Anden är att långsamt bli medveten om dopets nåd, och detta förvandlar en människa helt och hållet. För Martin Luther handlar den kristna mystiken och askesen om att upptäcka den i tron redan närvarande Kristus. Är ni döpta in i Kristus har ni också iklätt er Kristus (Gal 3:26-27).
Upptäckten av att jag är iklädd Kristus, att jag är i Kristus och Kristus är i mig och Kristus är i Fadern och Fadern i Kristus, får tanken att svindla. Jag vill tro att bakom det orena motivet av längtan efter en hänryckning, det vill säga frestelsen om att det skulle vara en säkrare plats att slänga ner trosvisshetens ankare, att det finns ett renare motiv. Längtan efter att mer få upptäcka, att jag i Kristus och Kristus är i mig. En sak vet jag, att dopets realitet närvaro görs i mitt liv i deltagandet i den gudomliga liturgin med nattvarden som höjdpunkt, i bönens samtal, i den kristna gemenskapen och i meditationen över Guds levande ord i Skriften (Apg 2:42).
