Vad ska man göra då man står mitt inne i ett missionsfält och allting snurrar på – utan en själv? Man är som en åskådare, som iakttar allt utifrån – fast inifrån. Vissa saker tycker man borde göras annorlunda, och andra saker är så bra att man önskar få vara med i arbetet, sen finns det också luckor där man tycker att något bör göras. Jag tror det är bra att man tar tid till att iaktta, och inte genast rusar med huvudet före in i vem vet vad.
Men det kan vara frustrerande då man vill göra något, och man känner att man också kan göra något, men ingen frågar efter ens hjälp. Och ibland, fast man uttrycker sin önskan att hjälpa känns det som om folk helst inte vill att man lägger sig i.
I många fall behövs det bara tid för att allt ska falla på plats. Man måste hinna lära känna människor och vinna deras förtroende innan de kan släppa in en i arbetsgemenskapen. För mig har det tagit lite väl länge tycker jag. Men nu, äntligen börjar det lossna. Det har varit av stort värde att hitta någon på lokal plan – från den ”inre kretsen” – som man kan dela idéer med och berätta hur man skulle vilja bidra. Sen måste det få tid att smälta och mogna. Eller jäsa och gräddas…
Nu står jag på tröskeln till något som kan bli arbetsveckor fulla med uppgifter. Kanske. Jag har blivit ombedd att vara med i en handarbetsgrupp för kvinnor – där jag hoppas kunna lära ut nya idéer och även (hoppas verkligen) lära mig av deras traditionella handarbeten. Kanske till och med lära känna lite mänskor om allt går väl 😉
Jag ska tillsammans med en av ungdomarna i församlingen också få lära ut gamla bortglömda hymner som finns i deras sångbok, och med samma person ska vi ha en barnkör, vilket är något jag verkligen ser fram emot. På ett möte där vi diskuterade min insats i kvinnoarbetet häromkvällen frågade de mig också om jag har egna tankar om vad jag skulle vilja göra.
När jag blev kallad till missionär hade jag en längtan att få undervisa om Jesus och Bibeln. Men det är svårt att hitta tillfälle och mod till att göra det nu då jag väl är ute på missionsfältet. Jag på något sätt vill och inte vill (läs: vågar) samtidigt. Jag sade därför osäkert att jag nog gärna vill dela med mig av det glada budskapet också. Det är ju egentligen det enda jag kan ge som är av evighetsvärde. Jag vet att det är mitt kall, men jag vet inte vad jag ska säga, och allra minst hur jag ska säga det. Men jag kommer väl aldrig att veta heller om jag inte får tillfälle. Men nu då det är sagt kanske tillfällen kommer i någon av kvinnogrupperna.
Jag vet egentligen inte alls vad jag har framför mig – men vem vet väl det?! Jag är i alla fall glad att något händer. Och jag går tryggt framåt i vetskapen om att missionen är Guds sak och jag är bara ett verktyg.
