Texten är skriven av Olof Edsinger och ursprungligen publicerad på insidan.net. Du kan läsa den här: http://www.insidan.net/undervisning/krig-i-guds-namn/.
Få texter väcker så starka reaktioner hos nutida bibelläsare som Gamla Testamentets skildringar av krig i Guds namn. Kan det verkligen vara samme Gud som uppenbarar sig i både Gamla och Nya Testamentet? Hur ska vi i så fall förstå de texter som skildrar Herren, inte bara som kärleksfull och god, utan också som krigare och domare?
Det är ingen hemlighet att vi i dag är många som har svårt att både förstå och att ta till oss Gamla Testamentets berättelser. En viktig orsak till detta är förstås att vi ägnar allt mindre tid åt att läsa Bibeln – i alla fall jämfört med tidigare generationer kristna. Men även när vi väl sätter oss för att läsa Guds ord stöter vi snabbt på ett antal texter där ordet ”svårsmält” bara är förnamnet.
I Bibelns sjätte till nionde kapitel kan vi till exempel läsa om syndafloden, där hela den då existerande världen dränktes av vattenmassorna som Herren sände över jorden. I Bibelns nittonde kapitel kan vi läsa om hur Sodoms och Gomorras synd ledde till att Herren lät eld och svavel regna över dessa städer. Liksom i berättelsen om syndafloden var det endast en liten grupp människor som räddades undan Guds dom.
När vi läser vidare och kommer till Israels intåg i Kanaan får vi veta att en grundläggande förutsättning för att israeliterna skulle kunna bosätta sig i löfteslandet var att de drev dess tidigare invånare på flykten, något som i många fall innebar utrotning av hela befolkningsgrupper: män, kvinnor och barn.
Kan utrotningstexterna försvaras?
Kan skildringar som dessa försvaras? Och kan den Gud som beordrade dessa utrotningar vara densamme som i Nya Testamentet talar om att älska sina medmänniskor och vända andra kinden till?
Ja, faktum är att jag tror det. Jag tror det dels för att varken Jesus eller apostlarna någonsin ifrågasatte Gamla Testamentet eller de berättelser som vi kan läsa där. Jag tror det för att Gud också enligt Nya Testamentet är en paradox – som ibland framträder som ett lamm, ibland som ett lejon; ibland som en frälsare, ibland som en domare. Sist men inte minst tror jag det för att jag, ju mer jag har försökt sätta mig in i Gamla Testamentets texter, tycker mig se ett mönster som gör att även krigsskildringarna passar in i Guds stora plan för den här världens frälsning.
Fyra motiveringar till krigen
Det finns fyra grundläggande motiveringar till de många krig som israeliterna utkämpade i Guds namn:
- Den första motiveringen är att krigen var nödvändiga för att bereda plats för israeliterna. Och detta är ju på ett sätt en ganska självklar motivering. Men till saken hör att när Gud gav israeliterna ett land att bo i tjänade det samtidigt ett större syfte. Det var ju tack vare detta lands gränser som israeliterna kunde bevara sin religiösa och nationella identitet, något som i sin tur var en förutsättning för att Israel skulle kunna ta emot Guds egen son, han som skulle bli hela världens frälsare.
- Den andra motiveringen är att krigen var Guds sätt att bestraffa det onda. De folk som israeliterna uppmanades att utrota var helt enkelt så fördärvade att de var mogna för Guds dom. Men enligt Bibeln var detta inte något som Gud konstaterade lättvindigt. Nej, långt tidigare, i ett samtal med patriarken Abraham, säger Gud om de kananeiska folken att de ännu inte har fyllt sina synders mått (1 Mos 15:16). När israeliterna flera hundra år senare blir befriade ur slaveriet i Egypten har kananéernas fördärv däremot gått så djupt att de är bortom Guds möjlighet att rädda dem. Alltså låter han dem, med Israel som sitt redskap, drabbas av sin dom.
- Den tredje motiveringen till krigen är att dessa fungerade som en dom inte bara över de människor som levde i uppror mot Gud, utan också mot de avgudar som på ett andligt plan höll dessa människor fångna. Eftersom Gud är den här världens skapare vänder han sig i vrede mot alla de gudar och makter som försöker ta hans plats. Inte för att Gud skulle ha problem med sitt eget ego, utan för att avgudarna, när de försöker stjäla den tillbedjan som endast tillkommer Herren, håller sina efterföljare borta från räddningen hos honom.
- Slutligen fanns det också en tanke med krigen att de skulle ge israeliterna en möjlighet till moralisk nystart. Alltså att de, genom att avlägsna de folk som hade förfallit till avgudadyrkan och synd, skulle skapa förutsättningar för en nationsbildning där renhet och rättfärdighet fick råda.
Domen – ett tecken på Guds godhet!
Man kan naturligtvis ha både frågor och invändningar utifrån dessa fyra motiveringar. Tyvärr finns det inte utrymme att gå in på dessa frågor här. Då får jag i stället hänvisa till min bok. Men låt mig ändå som avslutning säga några ord om detta med Guds dom.
I dagens Sverige uppfattas ordet ”dom” nästan alltid som något negativt. Men i Bibelns texter intar faktiskt domen en central plats. Domen är Guds heliga reaktion mot allt som finns i den här världen som är ont, falskt och korrupt. Domen är alltså inte ett uttryck för Guds ondska, utan för Guds godhet. Det är bara en god Gud som kan ha intresse av att döma det onda!
På samma sätt tänker jag kring Bibelns skildringar av krig i Guds namn. När Gud sände ut israeliterna på slagfältet var det ett uttryck för att de – som Guds utvalda folk – fick vara med och verkställa hans dom över dessa människors ondska. Detta gör förstås inte krigen i Gamla testamentet till något lättsmält. Men, åtminstone för mig, gör det dem till något ganska logiskt. Och kanske viktigast av allt: det får mig att förstå hur allvarligt Herren faktiskt ser på din och min synd – och hur oändligt tacksamma vi kan vara över den förlåtelse och befrielse vi har blivit erbjudna genom Jesus Kristus!
