Vi kommer nu på ungitro att ha en fyrdelad artikelserie, där vi går igenom trans-, och queerideologi, och ett kristet svar. Vi har i artikelserien tillfrågat Olof Edsinger. Edsinger är generalsekreterare för Svenska Evangeliska Alliansen och han har skrivit böcker om bland annat identitet och sexualitet.
Läs den första delen här: https://www.ungitro.fi/kristendomen-och-transideologin-del-1/
Läs den andra delen här: https://www.ungitro.fi/kristendomen-och-transideologin-del-2/
Könsdysfori och normkritik
En särskilt omdebatterad fråga på senare tid har också varit den stora grupp unga människor som definierar sig själva som trans. Historiskt har detta varit ett marginellt fenomen, med max en person per 10 000 som uppvisat tecken på att vara transsexuell. Men de senaste åren har antalet unga som söker sig till vårdens könsdysforiutredningar exploderat. I Sverige handlar det på två decennier om en 160-faldig ökning – från 12 per år 2001 till knappt 2 000 individer år 2019!
Flera rapporter tyder på att detta handlar om något helt annat än den klassiska form av transsexualism som man tidigare utgick ifrån, som ofta kunde iakttas redan när man var i 3–4-årsåldern och som dessutom hade klar övervikt av biologiska män som upplevde sig vara (metafysiska) kvinnor. Bland de unga som i dag kommer ut som trans är det nämligen en klar övervikt av biologiska kvinnor, och de flesta har inte visat några som helst tecken på att vara trans när de var mindre. Många brottas dessutom med andra psykiatriska problem, såsom ångest, självskadebeteende och autism. I Finland har man därför fattat det kloka beslutet att i mötet med unga transpersoner inte ha för bråttom med hormonbehandling eller kirurgiska ingrepp, utan att först ta tag i de underliggande psykiatriska problemen. I många fall visar det sig nämligen att själva könsdysforin inte blir så viktig att behandla om man först arbetar med den psykiska ohälsan i övrigt.
En av de saker som sannolikt har bidragit till dessa nya trender i den unga generationen är användandet av queerideologin i våra förskolor och skolor. Särskilt tydligt är det här i mitt hemland Sverige, men även i Norge har det på senare tid blivit ett starkt uppsving för den så kallade normkritiska pedagogiken som bygger på queerideologernas kritik av normalitet och binära motsatser. Istället för att verka för tolerans vill man genom den normkritiska pedagogiken påverka människor till att helt ta avstånd från traditionella normer – och särskilt då de så kallade hetero- och tvåkönsnormerna. Man förväntas alltså ta avstånd från tanken att de flesta människorna är heterosexuella, och att de flesta människor kan kategoriseras som kvinnor eller män, så länge som de inte aktivt kommer ut som något annat.
Några viktiga sätt att göra detta på, som stöds av flera svenska myndigheter, är sådant som att införa könsneutrala omklädningsrum, spela rollspel med homosexuella par, läsa böcker om icke-traditionella familjer och så vidare. Tanken bakom detta är att det inte finns något sådant som en “normal” familj, en “normal” sexualitet eller en “normal” könsidentitet. Enkelt uttryckt: lösningen på en upplevd diskriminering av hbtqi+-personer är att lära folket att det inte finns något sådant som en neutral utgångspunkt – det är inte mindre konstigt att vara heterosexuell än att vara hbtqi+.
