Vi avslutar nu den fyrdelade artikelserien, där vi går igenom trans-, och queerideologi, och vi har nu kommit fram till det kristna svaret. Vi har i artikelserien tillfrågat Olof Edsinger. Edsinger är generalsekreterare för Svenska Evangeliska Alliansen och han har skrivit böcker om bland annat identitet och sexualitet.
Läs den första delen här: https://www.ungitro.fi/kristendomen-och-transideologin-del-1/
Läs den andra delen här: https://www.ungitro.fi/kristendomen-och-transideologin-del-2/
Läs den tredje delen här: https://www.ungitro.fi/kristendomen-och-transideologin-del-3/
Del 4 – Ett kristet svar
Vad ska vi då som kristna tänka kring allt detta? I en artikelserie av denna längd måste jag förstås fatta mig kort, men jag vill dela upp mitt svar i tre olika delar:
1) Den positiva utmaningen
Det är viktigt att vi inte bara avfärdar hbtqi+-rörelsens berättelser som irrelevanta. Inte minst i våra kyrkor, men säkert också i samhället i stort, har vi i många fall marginaliserat dessa individer på ett orättfärdigt sätt. Nu när vi hör ropen från marginalerna måste vi därför anstränga oss för att se på hbtqi+-rörelsens företrädare med Kristi kärlek. Människor som på goda grunder är i behov av medicinsk och/eller psykiatrisk behandling kan behöva få detta. Vi bör även kunna kosta på oss att erkänna att queerideologin bygger på en partiell sanning: vi är alla lite “queer” – det vill säga märkta av den fallna skapelsens trasighet (jfr Rom 8:22–23).
2) Den negativa utmaningen
Å andra sidan behöver vi inse farorna med såväl trans- som queerideologin, när dessa generaliseras till att gälla hela befolkningens syn på kön och identitet. Det är helt enkelt inte rimligt att låta hbtqi+-rörelsens erfarenheter definiera uppfattningen om kön och genus även för den heterosexuella majoriteten.
Detta är särskilt viktigt när det gäller barn och unga. Det är ett övergrepp mot den unga generationen att inte uppmuntra dem att hitta sin identitet som flickor och pojkar, kvinnor och män! Inte nog med att vi då för över en brottning på majoriteten som tidigare bara skulle ha behövts för den minoritet som definierar sig som hbtqi+. Vi tvingar också alla unga att “identifiera sig själva” utan hänsyn till deras biologiska kön. Detta är inte rimligt.
3) Det bibliska alternativet
Bibeln i allmänhet och skapelseberättelsen i synnerhet visar tydligt att både heteronormen och tvåkönsnormen är grundläggande i den här världen. Detsamma gäller andra binära motsatser som går att iaktta i Guds skapelse (jfr 1 Mos 8:22). Idén att våra kroppar inte har något avgörande att säga om vår identitet skulle därför kunna identifieras som en modern form av gnosticism – den irrlära som kyrkan i alla tider har kämpat emot, där det materiella spelas ut mot det andliga och där kroppen spelas ut mot själen.
I stället för queerideologin behöver vi därför återerövra tilltron till Guds skapelseordningar. Samtidigt som vi erkänner att vi alla är trasiga måste vi hjälpa varandra att finna vår identitet i att vi är skapade till Guds avbilder – som ande, själ och kropp (se 1 Thess 5:23).
Samtidigt behöver vi vara ärliga och erkänna den centrala ställning som vår sexuella läggning kan ha i vår förståelse av oss själva – trots att vi inte bör låta den definiera oss fullt ut som individer. Vi kan vara heterosexuella eller hbtqi+, men mer än något annat är vi ändå kallade att vara Guds barn. Och oavsett den läggning vi har, eller uppfattar oss ha, är vår kallelse att leva ut vår sexualitet i enlighet med Guds normer – alltså inom ett äktenskap mellan en man och en kvinna. Alternativet både för heterosexuella och hbtqi+-personer har i alla tider varit sexuell avhållsamhet.
För många kristna rörelser innebär det här också att vi måste göra vår hemläxa i fråga om vår egen skapelseteologi. Vi måste hitta solida argument för varför en traditionell förståelse av mänskligheten som manlig och kvinnlig är så grundläggande i Guds skapelseordning. I denna strävan bör vi använda både Bibeln, vetenskapliga bevis och medicinsk, psykologisk och sociologisk erfarenhet.
Dessutom måste vi genom vår undervisning och våra egna liv visa att vägen till frihet både för heterosexuella och för hbtqi+-personer är att knyta vår identitet till att vi är skapade av Gud, snarare än i vår sexuella läggning.
