Vi talar ofta om bekräftelse i olika sammanhang och ordet kan kännas lite flummigt. Vad är det egentligen vi pratar om? När det gäller psykiskt mående kopplat till bekräftelse handlar det om att vi bär på en längtan efter att vara viktiga och känna oss värdefulla. Vi vill väcka en reaktion hos vår omgivning. För att spegla oss själva i andras reaktioner och därigenom bli bekräftade ställer vi på olika sätt frågor till vår omgivning. Hur reagerar de när de ser mig? Är jag rolig? Är jag viktig? Har jag vad som krävs? Är jag fin?
Behovet av bekräftelse varierar hos olika individer. Oberoende av olikheterna i längtan efter bekräftelse behöver vi ändå alla bekräftas i någon mån. Alla vill vi känna att någon bryr sig om oss, att vi har en plats i samhället och världen, att vi inte är bortglömda, att någon blir glad av att se oss och att vi lämnar ett avtryck här i världen. Ibland kan man tala nedlåtande om bekräftelse och exempelvis säga ”Äh, han vill bara ha bekräftelse.”, men längtan efter bekräftelse är i sig inte något ont. Jag tror att den längtan är nedlagd av Gud i oss. Genom vår längtan efter att bli bekräftad vill Gud dra dig och mig till sig.
Dock är det ju inte givet att vi inser att vår längtan är skapad av Gud och att det är Han som kallar på oss. I stället söker vi ofta vår bekräftelse från andra håll. Bekräftelse kan man nämligen söka nästan varifrån som helst: vänner, individer av det andra könet, allmänheten, pengar, höga betyg, komplimanger och likes, karriären, ägodelar, skönhet, ett vackert hem. Listan kan göras lång. Alla de här sakerna är ju i sig inte negativa, men om vi bygger vår självkänsla på dem är frågan om de ger oss en långsiktig känsla av värde och trygghet.
Ibland kan längtan efter bekräftelse leda till en överdriven eller till och med destruktiv jakt på bekräftelse. Jag kommer att tänka på en text skriven av Hjalmar Söderberg: Man vill bli älskad, i brist därpå beundrad, i brist därpå fruktad, i brist därpå avskydd och föraktad. Man vill ingiva människorna något slags känsla. Själen ryser för tomrummet och vill kontakt till vad pris som helst. (ur Doktor Glas, 1905). Bekräftelse handlar om att vi vill betyda något. Alla överdriver vi någon gång eller fokuserar fel i vår längtan efter bekräftelse, men om vi sällan eller aldrig får möta kärlek eller uppskattning via positiva kanaler kan vi drivas till att söka efter det inom områden som i det långa loppet bryter ner oss och vårt liv. Det kan handla om att lockas med i dåligt sällskap, testa olika slags rusmedel, visa upp ett störande beteende, använda ett grovt språk, flörta runt och dras med i kriminalitet. Det leder ofta till bristande relationer, ångest och psykiskt illamående. Det är av allra största vikt att alla människor bemöts med kärlek, uppskattning och trygghet, oberoende av vilken ålder man är i, men extra viktigt är det i barn- och ungdomsåren. Då formas vår självkänsla och många av våra attityder och handlingsmönster. Lyckligtvis kan man alltid jobba på de här sakerna även senare i livet och börja må bättre och i det här får vi stöda varandra.
Slutligen vill jag lyfta fram varför det lönar sig att söka sin bekräftelse hos Gud. För hur kan man vara så säker på att det är det bästa stället att finna bekräftelse på? Vad säger att det inte är lika bra att söka den någon annanstans? Svaret är ganska enkelt: Ingenting av det andra är hållbart och evigt. Guds kärlek är bergfast och utan slut. Han bekräftar oss alltid på det bästa sättet och i Honom har vi den trygga basen. Om vänner sviker, betyg sjunker, karriären misslyckas, lönen sänks, hemmet är rörigt och vi blir utan likes på vårt inlägg, så drar det inte ner oss, för vi är trygga med att vi har ett värde som Guds barn. Dessutom kräver allt det andra ofta prestationer för att vi ska bli accepterade, vilket inte är bra för vår självkänsla, men Gud kräver inga prestationer, utan tar till och med oss i vårt sämsta skick. Han visar oss en ofattbart stor nåd: För när tiden var inne, medan vi ännu var maktlösa, dog Kristus i de ogudaktigas ställe. Knappast vill någon dö ens för en rättfärdig – jo, kanske vågar någon dö för den som är god. Men Gud bevisar sin kärlek till oss genom att Kristus dog för oss medan vi ännu var syndare. (Rom. 5:6–8).
Så vi får ha vår bas för vår självkänsla, vår identitet och vårt värde på en stadig grund, nämligen vem Gud säger att vi är, men samtidigt även bekräfta och uppmuntra varandra.
