Lova Herren, min själ, och glöm inte alla hans välgärningar. Så skriver David i den 103:e psaltarpsalmen. Den påminnelsen är bra att med jämna mellanrum få höra, eftersom den hjälper oss att vända blicken från tillvarons vacklande omständigheter mot Herren, mot honom som består.
Jag vill här dela med mig av en av Guds välgärningar mot mig och min familj.
I skrivande stund har det gått snart fyra år sedan min fru och jag fick ett omvälvande telefonsamtal. Efter en flera år lång adoptionsprocess fick vi veta att det i Thailand fanns en liten pojke som vi skulle bli föräldrar till. Omtumlade fick vi titta på några e-postade fotografier och såg där det sötaste barn som någonsin har beträtt denna jord. (Du kan fråga någon mer objektiv person om du inte tror mig.)
Det gick några veckor och mot slutet av november 2016 startade vi vår resa till Thailands huvudstad Bangkok – till det yttre en flykt från Finlands novembermörker till förmån för solsken och värme, till det inre en vandring från barnlöshet till föräldraskap. Vi visste att resan skulle innebära avslutningen av ett kapitel och början på ett nytt i vårt livs loggbok.
Torsdagen den 24 november 2016 skjutsades vi med taxi till det barnhem utanför stadskärnan som vår pojke bodde på. Vår taxichaufför – som för övrigt hörde till den lilla minoriteten av kristna i landet och hade ”Hallelujakören” ur Händels Messias som ringsignal – var van vid att köra familjer som skulle adoptera barn och det kändes tryggt att ha en sådan guide vid vår sida.
Väl framme vid barnhemmet fick vi slå oss ner i ett besöksrum. Vi hade uppfattat att vi inledningsvis skulle tala med föreståndaren för barnhemmet, och först sedan få träffa vår son. Så när vi hörde ljud utanför skjutdörren in till rummet var vi inte särskilt uppspelta. Men det ändrade när dörren öppnades, för där stod vår pojke iklädd randig pikétröja, shorts och Mickey Mouse-skor. Och ja, naturligtvis lika söt som på fotografiet.
De första veckorna med vår son där i Thailands värme och ljus var för mig en försmak av himlen. Att bege sig tillbaka till vardagen var följaktligen inte lika enkelt för mig personligen, men det får vi ta en annan gång.
Jag har ibland haft svårt att acceptera att Gud faktiskt älskar mig, att jag är dyrbar i hans ögon. Visst kan jag på något sätt greppa det med mitt intellekt, men att med hjärtat – med hela mitt väsen! – tro det är svårare.
Att ha fått bli far har åtminstone i någon mån hjälpt mig att få en liten aning om hur Gud ser på mig. Visst, han ser det som inte är så bra som det kunde vara – på samma sätt som jag vid sidan av allt det fina också lägger märke till min sons sämre egenskaper. Men framför allt älskar Gud mig för den jag är, liksom jag genom allt älskar min son.
Med evig kärlek har jag älskat dig, därför låter jag min nåd bli kvar över dig (Jer 31:3).
