“Som en far förbarmar sig över barnen,
så förbarmar sig Herren över dem som vördar honom,
för han vet hur vi är skapade,
han tänker på att vi är stoft.
Människans dagar är som gräset,
hon blomstrar som blomman på ängen.
Vinden sveper fram över den och den är borta,
dess plats minns den inte mer.
Ps. 103:13-16
Sportlovsveckan hade nyss börjat, och jag njöt av ledigheten från skolan. Äntligen en vecka att få vila och tänka på nått annat än skolan. Jag låg hemma i vardagsrummet på soffan. Det var måndag eftermiddag, året var 2012. Av någon orsak började jag känna en pulserande huvudvärk som bara blev värre och värre. Först ignorerade jag det men efter ett tag så nämnde jag om huvudvärken åt min mamma som ropade från ett annat rum att jag skulle hämta en värktablett.
Jag steg upp från soffan och gick mot köket och medicinskåpet. Plötsligt svartnade allt. Från köket kunde mamma höra ett ”BOOM!”, hon hoppade till och trodde att en möbel hade vält. Hon skyndade till köket för att se vad som hade hänt, på golvet i köket hittade hon mig medvetslös. Jag har små minnesbilder av att jag ligger hemma på vardagsrumsgolvet och hur jag lades på en bår och fördes tills ambulansen, jag återfick alltså medvetandet så småningom.
I ambulansen kände jag något som jag aldrig känt förut, känslan av att jag kommer att dö. Jag berättade hur det kändes för en i ambulanspersonalen, som var en kristen trosbroder från samma församling som jag. Jag kommer inte exakt ihåg vad han sade men jag kommer ihåg att han förkunnade syndernas förlåtelse, vilket gav mig tröst.
När vi kom fram Karleby sjukhus så kunde en läkare efter en snabb undersökning konstatera att jag hade hjärnblödning. Jag skickades med ambulans från Karleby till Tammerfors. Mina föräldrar åkte efter med bil, och de har i efterhand konstaterat att det var den värsta bilfärden de varit med om, allt var så ovisst. Under sjukhusvistelsen kom det fram att jag kort innan sjukhusvistelsen haft en till hjärnblödning. Jag fick stark medicin som gjorde att jag sov mestadels de första dygnen på sjukhuset.
Alla möjliga undersökningar gjordes för att hitta en orsak varför en frisk 15-åring drabbades av hjärnblödning. Inga direkta orsaker kunde hittas, och jag vet ännu idag som 22-åring inte vad som orsakade hjärnblödningen. Två veckor senare fick jag komma hem igen, utan bestående men, tack gode Gud! Jag glömmer inte vilken omtanke och hur många förböner jag fick från släkt, vänner, skolkamrater, församlingen och folk jag inte ens kände. Det finns kraft uti bedjande händer!
Den här händelsen påminnde mig starkt hur förgängliga våra liv är, döden är aldrig långt ifrån någon. Gud ”tänker på att vi är stoft” såsom psaltarpsalmen ovanför säger. Tänker vi också på att vi är stoft? Jag tror att vi bör bli påminda om det. Låt oss inte bli för besatta av allt det jordiska utan förlita oss på Guds löften och ha inställningen: ”Om Herren vill och vi får leva ska vi göra det eller det.” (Jak. 4:15).
