För 101 år sedan, den 6 december 1917, utropade sig Finland till en självständig stat efter att ha varit en autonomi under den ryska tsaren sedan 1809. Före det hade Finland tillhört Sverige i nästan sjuhundra år.
Bara några månader efter självständigheten blev det inbördeskrig mellan de ”röda” och de ”vita”. Sammanlagt 38.000 finländare dog i inbördeskriget. Detta är ett av de sorgligaste kapitlen i vår historia.
Den 30 november 1939 bröt vinterkriget ut och Sovjetunionen angrep Finland på det Karelska näset. Min pappa var en av många ynglingar som fick kallelse till fronttjänst. Finland lämnades att strida ensam mot Sovjetunionen. I ett skede höll fiendens trupper på att komma genom linjerna nära staden Kemijärvi.
President Kyösti Kallio höll då ett uppmärksammat radiotal och uppmanade Finlands folk att be för Finland:
”Himmelske Fader, se i nåd till vårt folk. Du har skapat oss och älskar oss. Du ser, att vi är i största fara. Därför ber vi Dig; Herre hjälp oss i vår nöd och låt oss inte gå under. Ge oss nåden att omvända oss från syndens och laglöshetens vägar, som leder vårt land till undergång.
Herre Jesus Kristus, utan Dig är vi maktlösa inför de förstörande krafterna, som svämmar över vårt folk och förgiftar det. Därför berömmer vi oss av din seger över ondskans andemakter, vilkas påverkan man varje dag ser i offentligheten i ord och bild. Herre du har på Golgata kors övervunnit mörkrets makter. De måste ge vika även idag, eftersom vi upphöjer Ditt namn över dem. Detta tror vi på, ty Du kan även i vår tid beskydda människor för satanisk villfarelse. Herre förbarma Dig över oss!
Hjälp oss genom Din Helige Ande att vi i vårt eget liv strida mot synden och vara ståndaktiga ända till slutet. Gör oss till ett tecken på Din frigörande nåd. Fyll oss med Din kärlek så att vi håller Dina bud. Må Din kärlek vara den kraft i oss, som övervinner mörkrets makter över vårt folk. Herre Jesus Kristus, allt förmår vi i Dig, det tror vi på. Förbarma Dig över oss. Amen.”
Det var en mäktig bön. Vid tillfället var det varmt vinterväder med plusgrader. Men sedan slog kölden till. Temperaturen sjönk till under -30 grader. Fiendens vapen frös och anfallet avvärjdes. På minnesmärket nära slagfältet står det skrivet: Här hjälpte oss Herren.
Finland förlorade dock vinterkriget efter drygt tre månader. Förlusten var nedslående, ca 26 000 stupade och 44 000 sårades. Fredsavtalet höll inte länge. Redan efter drygt ett år, den 25 juni 1941, började fortsättningskriget mot Sovjetunionen. Finland var allierat med Tyskland och målet var att få tillbaka Karelen med hjälp av tyskarna. Tyvärr förlorade Finland även det här kriget. Den 19 september 1944 undertecknades ett fredsavtal där ryssarna krävde att tyskarna skulle fördrivas ur Finland. Detta ledde till Lapplandskriget 1944 då man tvingade de tyska soldaterna att lämna landet.
Min pappa sårades vid två tillfällen i slutet av striderna i juni 1944. Först lite lindrigare, bl.a. genom granatskärvor i nacken. Lite senare träffades han av kulor i vänstra armen. Efter att han opererats på krigssjukhuset i Raumo hemförlovades han i augusti. Kriget och dess fasor kom sällan på tal under min barndomstid. Men jag minns att jag inte fick ha några leksaksvapen. En sak som jag respekterade. Jag förstod att pappa, som var krigsinvalid, hade fått nog av vapen.
Ifjol firade vi Finlands 100-årsjubileum. Vår historia innehåller sorg och glädjeämnen. Trots svåra tider har finländarna i 101 års tid byggt vårt land och fattat gemensamma beslut. Våra veteraner försvarade vår självständighet. Andra världskriget och återuppbyggnaden av landet förenade folket. De kämpade tillsammans, med hjälp av Herren. En dyrbar sak som vi yngre generationer får tacka för.
