”Tänk på att hålla vilodagen helig.” Så lyder det tredje av de tio budorden. Hur gör man det, kanske någon funderar. Syndar jag när butiken jag jobbar i också har öppet på söndagar, frågar sig någon annan. Andra har så välrotade vanor att de inte ens tänker på varför de gör vissa saker annorlunda på söndagarna. För vilodagen är väl söndagen, eller?
Söndagen är den dag då de kristna ända sen urkyrkans tid har träffats och firat gudstjänst. Men när Mose fick stentavlorna med budorden på så rådde en annan ordning. Då firade Guds utvalda folk Israel gudstjänst på lördagen, sabbaten. Gud hade gett dem speciella regler för vad som skulle och inte skulle göras på sabbaten. Man skulle exempelvis inte arbeta eller göra upp eld (2 Mos 35:2-3), utan man skulle hålla ”heliga sammankomster” (3 Mos 23:3).
Gud hade beslutat att sabbaten skulle vara ett tecken mellan honom och Israel (2 Mos 31:16-17). Jesus förklarar senare att sabbaten ursprungligen hade blivit till för människornas skull (Mark 2:27). Grundpoängen med sabbaten var inte att ge människorna ett regelverk, utan en välbehövlig andningspaus från vardagen.
När apostlarna och de andra kristna formade urkyrkan beslöt de sig för att fira gudstjänst på den första dagen i veckan, söndagen. Det här är anmärkningsvärt, eftersom lördagen sedan gammalt var den lediga dagen i veckan. Det hade ju varit smidigast för de kristna att de också skulle ha firat gudstjänst på lördagen. De valde ändå söndagen, den dag då Jesus hade uppstått från graven, fast det innebar att de var tvungna att fira gudstjänst på morgonen före arbetsdagen började.
Varför de gjorde så är man inte riktigt säker på. Luthers gode vän Philipp Melanchton, teologen och rektorn för universitetet i Wittenberg, menar att det kan ha varit ett sätt att visa den kristna församlingen att kristna inte är bundna av sabbatsreglerna, som getts specifikt åt Israels folk.
Paulus var också noggrann med att sabbatsreglerna inte gällde kristna, utan att de bara var ”en skugga av vad som skulle komma” (Kol 2:16). Han menar till och med att det är väldigt allvarligt om kristna får en judisk syn på sabbaten: ”Ni håller noga reda på dagar och månader och särskilda tider och år. Jag är rädd att jag kanske har ansträngt mig förgäves bland er.” Gal 4:10. Genom att hålla sabbatsreglerna och beakta andra högtider tänkte man sig att man fick en bättre position inför Gud än andra mänskor. Därför ser Paulus så här allvarligt på att kristna försöker hålla judiska bud.
Luther förklarar att budet om vilodagen ändå på ett sätt är relevant för oss kristna. Fast vi inte är bundna till att fira gudstjänst någon speciell dag så är det viktigt för oss att skapa en vana att ta oss tid till det. Vi har inte alltid lust att gå och lyssna till Guds ord när möjligheten finns, men det gör gott för oss ändå. Därför är det bra om vi blir så vana att gå till Guds hus att vi ser det som en självklarhet när vi har möjlighet till det, precis som Jesus också gjorde (Luk 2:49, 4:16). Att låta bli att arbeta på söndagen ger inget egenvärde i sig – att gå sysslolös behärskar också mänskor som inte tror på Gud. Men det kan vara ett hjälpmedel för oss, så att vi bättre kan ta oss tid för att vårda vår relation till Gud.
Ibland är vi ändå upptagna när det är dags för gudstjänst, kanske när vi är på jobb. Vi behöver inte tänka att vi på så sätt drar Guds dom över oss. Vi får istället fortsätta försöka planera vårt liv så att vi ofta får möjlighet att samlas tillsammans med Guds familj, be till honom och ta del av nattvarden. Vi får ta oss tid till att använda den gåva som vilodagen ursprungligen var tänkt som också för Israel, så Gud kan ösa sin välsignelse över oss. Då håller vi vilodagen helig.
