“Innan jag formade dig i moderlivet utvalde jag dig.” Jeremia 1:5
Jag föddes i Helsingfors i maj 1964.
Jag var inte ett efterlängtat barn, ingen gladdes och ingen gratulerade mina föräldrar. Jag var ett oplanerat utomäktenskapligt barn.
Min far hade redan en familj med fem barn. Det yngsta barnet, en pojke, var två och en halv månad äldre än jag.
Dessutom hade han en dotter på 1,5 år med min mor när jag föddes.
När min mor började vänta mig försökte han tvinga henne att göra abort. Han ville inte ha två barn inom ett par månader. Därför ansåg han att älskarinnan kunde göra abort. Men min mor ville inte göra abort.
Till sist mutade han henne med att hon får gifta sig med honom bara hon går med på att göra sig av med barnet när det är fött.
Så gjorde hon. Jag sattes på barnhem genast efter födseln. Min far lämnade sin fru och familj och gifte sig med min mor. Småningom föddes tre döttar till. Livet i deras familj var inte lyckligt. Min far var alkoholiserad och blev våldsam mot min mor när han var alkoholpåverkad.
Jag bodde på barnhem i Helsingfors i nästan tre år. Året jag fyllde tre år blev jag fosterbarn och sedan adopterad hos ett medelålders par i Jakobstad.
Livet i adoptivhemmet blev långt ifrån lyckligt. Min adoptivmor ville egentligen inte ha något barn, allra minst någon annans barn. Trots det beslöt de att adoptera -för att rädda sitt äktenskap. Jag var deras enda barn.
Min adoptivmor hade ett hett temperament och använde både riset och sin vassa tunga mot mig genom hela livet. Min adoptivfar höll sig mest undan genom att jobba över om kvällarna. Jag mådde inte bra i det hemmet och har i vuxen ålder hamnat att söka hjälp av psykoterapeut.
Detta var ett kort sammandrag om hur mitt liv började. Inte något jag skulle vilja återvända till eller önska någon annan.
Skulle det då varit bättre att ha blivit aborterad i stället?
Min barndom var som sagt inte lycklig, men efteråt ser jag att jag ändå fanns med i Guds plan.
Jag övergavs av min biologiska mor och far och min adoptivmor sade att hon hellre skulle haft en häst än ett barn, men jag hade en mor till -en bönemor. Denna kvinnas böner har funnits med som hjälp för mig, både som foster och under min barndom i ett hem fullt av fysisk och psykisk misshandel.
Livet i min fars första familj var inte lätt efter att han lämnat dem men de förtröstade på Gud. Mina halvsyskons mor var en varmt troende kvinna som bad till Herren om hjälp för oss alla, även mig. Hon visste om mig, men inte var jag fanns. Min bönemor var alltså den kvinna som hennes man övergett för min mors skull. Om henne och de underbara saker som Gud gjort i mitt liv skall jag berätta om i del två.