Jag vill berätta för dig om den kristna samling och gemenskapsstunden som för mig är den allra käraste bland alla de fina kristna samlingar och gemenskapsstunder vi kristna har, och det är mässan. Det vill säga gudstjänsten där vi firar nattvard. Innan jag berättar om mina egna tankar och erfarenheter vill jag ge dig lite historisk kontext till denna sedvänja. Att samlas för att fira nattvard är nämligen det som har och ännu idag borde vara ett kännetecken för en kristen. Så har det åtminstone historiskt varit för de första kristna. Tyvärr med allt som är gott så brukar det ha en tendens att med tiden rasera om ingen berättar varför det är så viktigt och tidigare generationer försummar att föra traditionen vidare.
Ordet tradition är för övrigt kanske inte ett ord du förknippar med något speciellt positivt eller ett ord med teologisk tyngd. Ordet tradition i klassiskt kristet språkbruk är mycket positivt laddat. Tradition förstod man i den tidiga kyrkan som den helige Andes liv i Kristi kropp. Tradition i teologiskt språkbruk är alltså mer än bara mänskliga sedvänjor som man med tiden kan skuffa undan utan att det skulle få några desto större konsekvenser. Med det sagt låt oss ta en historisk titt på den kristna traditionen att fira nattvard.
Redan i Bibeln finner vi bevis att de kristna samlad på söndag för att fira nattvard, i Apg 20:7 står det ”Den första dagen i veckan var vi samlade till brödsbrytelse.”. Sedan har vi i den tidigaste kristna texten utanför Bibelns böcker, en kort bok som heter Didache som är en kort katekes. Den är skriven med största sannolikhet innan år 90 e.Kr. vilket betyder att den har kommit till medan ännu någon av apostlarna levde eller åtminstone de första biskoparna som hade blivit vigda till sitt ämbete av apostlarna. I den kan man läsa följande ”På Herrens dag skall ni samlas och bryta bröd och frambära tacksägelse efter att ha bekänt era synder, så att ert offer blir rent”. År 150 e.Kr. skriver en kristen man som blivit känd under namnet Justinus Martyren följande, i ett brev till den romerska kejsaren om vad de kristna håller på med, ”Men på söndagen är den dag vi alla håller vår gemensamma sammankomst eftersom den är den första dagen då Gud förvandlade mörkret och materien och skapade världen, och på samma dag uppstod även vår Frälsare Jesus Kristus från de döda”. Lite senare någon gång på 200-talet e.Kr. kan man även läsa i en kyrkoordning från församlingen i Rom följande ”På första veckodagen skall biskopen om möjligt själv dela ut eukaristin (ett annat ord för nattvard) till hela folket”.
*I nästa artikel får vi höra mera om skribentens tankar om mässan. Där får vi höra varför mässan är så viktig för det kristna livet.
