Att vara kristen är inget solorace
I Apostlagärningarnas andra kapitel får vi små glimtar av den första kristna församlingen som uppkom i Jerusalem. Då man läser beskrivningarna, slås man av hur mycket det betonas att de kristna höll ihop och var tillsammans: ”Varje dag var de endräktigt tillsammans i templet, och i hemmen bröt de bröd och höll måltid med varandra i innerlig jublande glädje.” Det blir klart redan från början: att vara kristen är inget solorace.
Paulus är inne på samma linje i första Korintierbrevet då han talar om de kristna som lemmar i Kristi kropp. De kristna hör ihop genom att vara del av en och samma kropp. Alla delar i kroppen behövs för att hela kroppen, men också den enskilda lemmen, ska fungera som det är tänkt.
Med det här i bakgrunden, blir det lättare att förstå författaren i Hebreerbrevet, då han skriver i tionde kapitlet ”Och låt oss inte överge våra sammankomster, så som några brukar göra, utan istället uppmuntra varandra.” Här får vi en stor uppgift i att själva gå och också uppmuntra varandra att gå till kristna möten.
Vad kan man göra ifall man märker att någon i ens närhet börjar lämna tron?
Har du någon i din närhet, som du tror att håller på att överge sin tro? Då är något av det första du kan göra att bjuda med och uppmuntra henne att komma till kristna möten. Många gånger kan de första stegen bort från tron vara, att man slutar att gå till de kristna möten. Som vi redan tidigare konstaterat, så är det viktigt för oss kristna att samlas inför Guds ord. Där får vi näring för vår tro och blir stärkta i gemenskapen med andra.Men kanske det viktigaste och det största du kan göra, är ändå att be. För din vän i bön till Gud, som lovat att höra oss då vi ber. Det är trots allt Gud som är den ende som kan uppväcka och upprätthålla tron i oss människor. Detta gäller både dig själv och din vän. I Lilla Katekesens förklaring till den tredje delen av trosbekännelsen, står det så här: ”Jag tror att jag inte av mitt eget förnuft eller av min egen kraft kan tro på eller komma till min Herre Jesus Kristus, utan den Helige Ande har kallat mig genom evangelium, upplyst mig med sina gåvor, helgat och bevarat mig i den rätta tron.” Därför får vi frimodigt och med förtröstan lämna också den här saken i Guds goda händer.
